Aftonbladet – 18 mars 1874, sida 2

STOCKHOLM den 18 Mars. Efter vanligheten, då man uppnått halfva riksdagstiden, har också i år hos en mängd representanter i Andra kammaren försports en-stark längtan till den egna härden, hvilken under de sista plena gifvit sig uttryck i, till ett antal af tretti uppgående, ansökningar att från riksdagsöfverläggningarna få uteblifva längre eller kortare tider, vanligen fjorton dagar. Det kan icke förefalla oss besynnerligt att den egna torfvan, under en längre tids frånvaro från henne, utöfvar en stark lockelse, särdeles för dem; som hafva till yrke att omedelbart ur henne taga sin näring och för hvilka hon derför är dubbelt kär. I en sådan kär: lek ligger nemligen en stor moralisk kraft, hvilken vi önska se bibehållen hos kärnan l af vär befolkning. Fyra mbnader, helstl under vintern och den tidigaste vären, äro dock ingen hvarken så lång eller så bråd tid, att nära en sjettedel af kammarens hela personal och mer än en fjerdedel af dess landtrepresentanter kan antagas hafva fullt giltiga skäl att samtidigt afägsna sig från riksdagen under en åttondel af hela den för densamma anslagna tid, ofta tillökad med ännu en vecka, derigenom att den valts så, att den från vigtiga öfverläggningar vanligtvis fria påskveckan infaller i följd dermed, Märkligt nog är det i allmänhet mindre landtbrukare, icke större godsegare och industriidkare — för hvilka representant kallet i de flesta fall medför verkliga personliga uppoffringar — som anse en så läng vistelse hemma för sig behöflig. Denna omständighet kan ej undgå att väcka någon förvåning, helst då, såsom nyligen inträffat, en längre tids tjenstledighet sökes af och beviljas åt riksdagsmän, som hafva en knapp dagsresa från riksdagsorten till sina hem, Utan tvifvel har man härvid lika stort skäl att förebrå kammaren för stor slapphet vid utförandet af sin pröfningsrätt för beviljande at tjenstledighet, som de enskilde riksdagsmännen för bristande intresse vid utöfningen af det högsta medborgerliga förtroende. Rättvisan kräfver dock det erkännande. att kammaren icke alltid varit lika liberal i beviljande af permission, som fallet var sistlidne lördag och gårdag. Vid ett eller kanske ett par föregkende tillfällen har sådan nekats åt personer, som dock derför anfört ätminstone i deras egna ögon högst bevekliga skäl. I lördags åter beviljades dylika ansökningar till ett antal af 16, utan att för en enda af dessa anförandet af något ekäl ansetts erforderligt. Sant är visserligen att de på f. m. beviljade hvilat på bordet sedan onsdagen, äfvensom att den senare skörd af dylika, som inhöstades vid slutet af aftonsammanträdet, begärdes på bordet och först i går afton, tillika med nägra ytterligare inkomna, fick sitt öde afgjordt. Men den ende talare, hr Gumaelius, som i lördsgs f. m. uppträdde med ett anförande i syfte att stäfja denna permissionsansökningsmani, gjorde likväl intet yrkande på afslag. Han förklarade sig hafva begärt ansökningarna på bordet. derför att han varit med i kammaren, då den godkände konstitutionsutskottets afstyrkande af ett väckt förslag derom att riksdagsman, som åtnjöte ledighet från riksdagsöfverläggningarna, skulle afstå 10 rdr om dagen af sitt arvode, och det på den grund, att kammaren antogs ej kunna undgå att begagna sin pröfningsrätt af inlemnade permissionsansökningar, hvarför tal. också önskade häfda densamma, Han uttryckte dock den förhoppningen att, ehuru inga skäl voro för ansökningarna anförda, en tillräcklig sjelfpröfning skulle förefinnas hos dem, hvilka begärt permission, på samma gång han gaf en lätt antydan derom att, der så ej vore förhållandet, vore ännu tid att återtaga ansökningarna. Denna anvisning hade dock ingen annan effekt, än att en riksdagsman från Upland, hvilken icke eljest plägar besvära kammarens protokoll, förnyade sin förut gjorda anbållan om, såsom vi vilja påminna oss, 14 dagars permission, Medgifvas måste dock att de tjenstledige, med ett och annat undantag, ej höra till dem af kammarens ledamöter, som lyckligast bidraga till föreliggande frågors lösning. Men deras röster betyda dock något och ej obetydligt vid deras slutliga afgörande. Om derför icke åtanken af fosterlandet och dess anspråk på en folkrepresentant är tillräcklig för att hålla dem till fullgörandet af sina pligter, borde deras ställning till sitt parti, hvilken för de allra fleste åtminstone torde vara fullt klar, förmå dem härtill. Maktställningen mellan de olika sidorna af vår riksdag är sk jomn, att hvarje röst är af största betydelse. En gemensam votering, anordnad under de närmaste veckorna, skulle derför troligen medföra ett regultat, alldeles tvärtemot de permitterades önskningar, och hvartill de i betydlig mån måste anses vållande. Det är visserligen ej att befara att något sådant skall ske — hvilket ur sakernas synpunkt snarare skulle vara enligt med än emot våra hsigter ty riksdagsarbetet ordnas nog, så väl, tack vare kammarens och partiets koryfeer inom tal manskonterensen, att inga gemensamma vVoteringar företagas, innan styrkan hinner bli mangrannt församlad. Men just denna omständighet bevisar hvilken hämsko dessa permissionsansökningar lägga på riksdagsarbetet, som till ej ringa grad inrättas efter de permissionshungriges beqvämlighet. Största intresset vid Andra kammarens fvra