Aftonbladet – 17 mars 1874, sida 2

menniskor man kan. tänka sig. Så lätt förändras den menskliga naturen af tid och rum, Hvad Melcher Winke beträffar hade han alltför kort tid visat denna stadga) som annars ingifver förtroende, för att icke man till en början skulle-anse det häftiga ombytet såsom bevis på uttömda tillgångar och snart förestående bankrutt. Så mycket större uppseende väckte det derföre, då han med allra största jemnwod infriade alla de förbindelser,. som -uppsades af de -skuggrädda och tvehogsna. Dessa skyndade derför så småningom att godtgöra sin ogrannlagenhet och: erbjödo på nytt med fördubbladtförtroende sina hjelpkällor. Det lugn, för att icke säga den likgiltighet; hvarmed den diplomatiske affärsmannen mottog dessa förnyade förtroendebevis, den ifver, med hvilken han en lång tid öfverlemnade sig åt sina nya affärer, den skarpblick och den klokhet han ådagalade, tillika med den huslighet och kärlek för sitt familjelif, som efterträdt hanstförra nöjestörst; allt bidrog att med hvarje dag alltmer stärka hans nyligen så vacklande kredit. Melcher Winke har rustat ut, och blifvit stadig — var den allmänna slutledningen. ? Lilla Violas — tvärtemot. fältskärens utsaj go — verkligen lifsfarliga sår, sväfvande mellan lif och död och den långa konvalescensen fjettrade hennes far vid hemmet och vid dotterns sjukbädd hvarenda stund han hade ledigt från affärerna. Det var en sällhetstid för Inga, om hvilka hon på sista åren aldrig vågat drömma; Melchers ömma och oroliga deltagande erinrade om hans trogna vakor vid bennes farg sjukbädd. Ack, Inga hade då ej minsta aning om den dolda: egoism;: som inspirerade-detta deltagande. Nu återigen var det fadershjer: tat, — förkrossadt af samvetsqval öfver det ofrivilliga dådet, och anseende det såsom ett himlens straff för den lättsinniges stora brottslighet, nu var det fadersh It som klappade af de varmaste sympatier för den lidande dutterg.