Aftonbladet – 16 mars 1874, sida 3

Skandinavisk-etnografiska samlingen. I vårt blad liksom i ett par andra af hufvudstadens tidningar hafva sedan ett år tillbaka litet emellan förekommit redo görelser för gåfvor till denna samling. Redan af innehållet i dessa redogörelser kan man åtminstone ungefärligen sluta nig till detta nya och egendomliga museums utse ende; men för att vinna en någorlunda klar förestallning om dess värde samt om den egentliga meningen och ändamålet der med, måste man sjelf se detsamma och tänks sig det i samband med andra företeelser i vår tids kultursträfvanden. Pet är med anledning af den kännedom vi haft tiilfälle att taga om samlingen, som vi tillåta oss att nu lemna några upplysningar om hen nes beskaffenhet och betydelse. I Det vackraste och för kommande åldrar mest lofvande draget i vår samtids andliga odlingsarbete är utan tvifvel den rastlösa sträfvan att vinna nationel gsjelfkännedom, hvilken på ett så oförtydbart sätt röjer sig hos alla de folk, som stå på ett högre trappsteg i bildning. At ett alldeles särskildt intresse är det att gifva akt på hvilka medel, gom användas för detta ändamål, och det kan icke annat än väcka den lifligaste glädje, när vi känna och inse, att utveckliogen är stadd på rätta vägar. Historien har städse varit och kommer städse att blifva en bland kulturlifvets säkraste kompasser. Men ordet historia har ett vidsträckt begrepp: det är som ett frodigt växande trä, på hvilket den ene grenen efter den andre skjuter fram och danar en ny stam med nya telningar. Länge var uppmärksamheten hufvudsakligen riktad på krigen och de politiska händelserna samt de enskilda personer, som haft ett större in flytande på dessa; men emåningom kom ordnin gen äfven till de mindre bullersamma yrkena och de djupa leden i samhället. Häfderna började att förtäja icke blott om drabbningarnas yra utan jimväl om vetenskapernas, konsternas och industriens framsteg. Jämte berättelser om konungars och krigshjeltars stordåd fingo vi kännedom om folken och folket samt om dess fredliga idrotter, ja de mest undängömda landsbygder med sin anspråkslöse, stillsamme och okunnige allmoge, sina enkla och väl stundom råa seder bafva visat sig i stånd att lemna rika och härliga bidrag till kännedomen om det land, poket de utgöra en ringa och obemärkt el. Hos oss spordes tidigt böjelse för en sådan utvidgning af historiens område. Det var konung Gustaf II Adolf, i detta såsom i så många andra fall mera framsynt än sina samtida, hvilken här gaf ett uppslag, som blifvit till oskattbar välsignelse för kom mande ätter. Midt under det han var som mest uppiagen af tanken på deltagande i den stora tyska fejden, utfärdade han, den 20 Maj 1629. sitt minnesvärda memoriål för Rijksens Antiqvarii och Häfdasökjare Burzgzus Johannes Messenius m. fl.), genom hvilket desse ålades att flitigt uppteckna alla runskrifter, samla alla historier. kröni kor, sagor, sägner och dikter, upplysningar om folkets vanor. egenbeter, språk och sinnelag i olika landskap o. 8. V. Frukter af denna ädla sådd hafva småningom vuxit upp och mognat, och nu i våra dagar, då Sverige för tredje gången är inne I ett skede af så att säga fosterländsk sjelfpröfning och kraftansträngning för att söka och finna sig sjelf, nu röna vi bättre än någonsin de gagneliga följderna af denna början. Den redan under 1600-talet begynta och i 1700 talets förra hälft fortsatta runforskningen blef efter statshvälfningen 1809 iterupptagen af fosforister och göter samt har sedan dess fortgått utan egentligt afbrott och drifves ännu i våra dagar med både ifver och framgång. Af folkvisor och folksagor ingo vi likaledes, hufvudsakligen genom de ;yssnämnda vittra skolornas bemödanden lyrbara samlingar, fastän de ty värr både afseende på fullständighet och trohet lemna mycket öfrigt att önska. Undersökningarna på allmogemblens område har likaledes fortgått och ledt till vackra resultat, ehuru den nationella språkforskningen i allmänhet och särekildt det pu ifrågavarande slaget af sådan både af staten och de offentliga institutioner, som hafva förbindelse att vara hennes målsmän, behandlats såsom styfbarn och askunge. Lyckligtvis finnes dock ännu mången, som icke gitter se pilten dö, och sedan nu universiteters ungdom, genom sina landsmålsföreningar, tagit folkspräöket om hand, bör forskningen på detta fält hafva en vacker framtid. Den sgentliga arkeologien har länge i rikt mått njutit prof på statsmakternas välvilja och lerför kunnat göra framsteg, som väl må kallas oerhörda. Fornforskningen, hvilken för 50 år sedan knappast fans till och ännu ör 20 år sedan vär ringa aktad, sysselsätter redan en stor mängd forskare och utgör kanske vår tids populäraste vetenskap. En hel akademi har till sin förnämsta uppgift att se hennes intressen till godo; och statens srt R—XEX XE EE RE EEE ——— st— ———L