Aftonbladet – 16 mars 1874, sida 3

Jag vill försöka ännu en gång, suckade Inga, som så ofta förut bevitnat dylika anfall af ruelse hos sin make. Men kom väl ihåg, att det inte var min fria vilja, som förde mig åter hit; det var den Allsmäktiges ingrepp, det var mitt lidande barn, som jag skulle ha följt till ett paradis eller till en lejonkula; — och kom ytterligare ihåg, att jag aldrig med ett enda ord eller en blick uppmuntrat någon annan än min make att egna mig sin hyllning, och att alla förnyade anspelningar om tvifvel på min ärbarhet jaga mig på ögonblicket bort från detta hus, som — jag vet det nu — enligt svensk lag och dina egna ord — jag endast bebor som ett nådehjon. Ja, förkrossa mig med mina egna öfvermodiga ord, gissla mig, martera mig! Jag förtjenar allt, och jag bar inte rättighet till något förbarmande, suckade Melcher, upprörd i djupet af sin själ öfver den olycka, som drabbat hans afgudade barn och som hade sitt upphof i hans våldsamma lynne. Melcher! Melcher! O, om denna olycka kunde bli en vändpunkt i ditt lif, om jag kunde tro på din förbättring. Gerna må vi då vara ruinerade, gerna möta armod och försakeise. Jag har mod och styrka att dela dem alla med den jag svurit trohet och kärlek. Ack, ligg inte längra på knä så der! Det är afguderi, det är hädelse! Nej, låt mig luta mitt hufvud som förr till ditt bröst och höra ditt hjerta klappa. Midnattstimmen slår! Låt oss lyssna till de betydelsefulla slagen, låt en ny dag, en ny tid gå upp för oss alla, en dag af frid och försonlighet, en tid af arbete och mödor, men också Guds välsignelse såsom mödornas lön. Inga lyfte, glömsk af allt hvad han bru tit, sin upprörde make från hans knäböjande ställning upp i soffan till sin sila, tryckte en fridskyss på hans panna och hviskade: Jag vet inte hvilka tankar, som nu fara af och an derinne; måtte de vara lika rena som din panna och måtte din goda engel föra dem i ledband, så att de hvarken bedraga mig eller dig sjelf.