Aftonbladet – 16 mars 1874, sida 2

STOCKHOLM den 16 Mars. De svensk-norska handelsoch sjöfartsförhållandena. (Bref från Aftonbladets korrespondent.) Kristiania den 12 Mars. Stortingets tullkomit6 har i dag afgifvit sitt betänkande öfver det för båda de förenade rikenas nationalrepresentationer framlagda förslaget till ny lag om deras inbördes handelsoch sjöfartsförhållanden, och då detta dokument, hvilket med säkerhet kan antagas skola bli bestämmande för sakens behandling och slutliga afgörande i det norska stor. tinget, äfven torde ha ett icke ringa intresse för den svenska allmänheten, har jag ansett mig böra i korthet meddela dess hbufvadinnehåll. Etter att ha redogjort för frågans föregående historia samt för de praktiska olä genheter, som vidblifvandet af de nuvarande förhållandena medför, anmärker utskottet, att en förändring, förutom på det af regeringen föreslagna sättet, äfven kunde ske, antingen genom att söka bringa å stad en tullförening eller genom att återvända till den uppfattning, som egentligen låg till grund för den gamla mellanrikslagen. Tanken på en tullförening har likväl alltid från Norges sida blifvit afvisad; frän Sveriges sida har den på sin tid varit framställd, men måste äfven der anses frångången. Grundtanken i det ursprungliga ordnandet af mellanriksförhållandena af är 1827 var den, att tullfrihet ämnades detaljhandeln i gränsdistrikterna. Samfärdseln var så besvärlig, att det knappt var fråga om större varusändningar, allra minst på något större afstånd. Men en återgång till denna grundtanke är knappt möjlig. Man är så van vid de nuvarande lättnaderna för omsättningen, att ett väsentligt steg till baka skulle väcka starkt missnöje på ömse sidor om gränsen. Hvad som önskas är tvärtom ytterligare lättnader och derjemte förenkling af reglorna. Men härtill kommer, att det knappt skulle vara görligt att föra tillståndet tillbaka till det utsprungliga. Man kunde kanske belägga varatransporten på jernbanan med tullafgifter; men skulle tullfriheten af undseende för detaljhandeln ega bestånd för transporter på de vanliga landsvägarne, skulle man etablera ett sy stem, som knappt skulle visa sig hållbart. Är det erkändt, att en återgång till den ursprungliga grundtanken nu väl icke är möjlig, men att de nuvarande tullindringarna för den landväga trafiken måste bibehällas, så måste det dermed också något så när vara gifvet, att ungefär motsvarande tulllindringar äfven mäste öfverflyttas på sjö kommunikationerna och att alltså, på sätt som nu blifvit föreslaget, olikheten mellan reglorna för tullbeskattningen af varor, alltefter som de föras landeller sjövägen mellan rikena, upphäfves. Betänkandet behandlar derefter frågan, huruvida det kan anses räådligt att utsträcka tullfriheten äfven till de artiklar, som nu erlägga någon tull. Såsom man torde minnas, framstäldes år 1857 ett mellanrikslagförslag, enligt hvilket alla norska eller svenska tillverkningar, undantagandes bomullsvaror, skulle kunna föras tillfritt landvägen mellan rikena, ett förslag, som likväl förkastades från norska sidan, hufvadsakli gen i betraktande af den olika utvecklingsgrad, hvarpå den norska och den svenska fabriksindustrien då befann sig och hvilken ansågs erfordra fortfarande beskyddande tullsatser för den förstnämnda. Häri har likväl sedan den tiden en väsentlig förändring inträdt, då den norska fabriksindustrien sedermera har ernått en utveckling, hvarefter man utan någon betänklighet kan ställa henne i afseende på konkurrensförhållandet i jomnbredd med den svenska. I flere grenar ha de norska fabrikerna redan börjat arbeta för utlandet, och alltefter som utvecklingen skrider framåt, skall det bli mer nödvändigt att söka utländska marknader; men under denna förutsättning måste det utan tvifvel vara till gagn för de norske fabrikanterne att erhålla fritt och obe