Aftonbladet – 13 mars 1874, sida 2

I — elementarläroverken. Såsom våra läsare torde erinra sig, meddelade vi för några veckor sedan — den 31 sistl. Jan. — en kort förut af hr J. Andersson i Häckenäs väckt motion, i hvilken hr A, på anförda skäl vördsamt hemställer, att riksdagen ville i underd. skrifvelse anhålla, det K. M:t täcktes, med ändring i 8 2 af nu gällande stadga angående afgängsexamen vid rikets högre elementarläroverk, påbjuda modersmålets upptagande bland de kunskapsgrenar, som det muntliga förhöret i nämnda examen skall omfatta, Vi tilläto 088 redan då att anställa några betraktel ser och lemna ett par upplysningar rörande detta för vårt skolväsende och vår fosterländska odling särdeles vigtiga ärende samt lofvade att äfven framgent med uppmärksamhet följa dess vidare utveckling. Tiden för detta löftes infriande är nu inne, enär Aundra kammarens tillfälliga utskott AZ 1 om nämnda motion afgifvit sitt betänkande (AE 11), hvilket troligen kommer att föredragas i morgondagens plenum. Att inom utskottet skulle göras kraftiga ansträngningar för att få motionen afstyrkt, derom kunde icke uppsfå tvifvel bos nägon, som kände utskottets sammansättning; men att dessa bemödanden skulle krönas med framgång, var icke så lätt att förutse. Motionens innehåll är nämligen ingenting annat än en enkel och sjelfklar konseqvens af de under näst föregående riksdag fattade besluten i fråga om elementarläroverkens omorganisering i vissa delar, och vi dristade hoppas, att detta förhållande skulle vara tydligt för utskottets ledamöter. Utlåtandet blef emellertid afstyrkande, och utskottet bör icke illa upptaga, att vi anställa en liten rannsakning med de s. k. skäl, som finnas anförda säsom stöd för deita beslut: måhända skall det lyckas oas bevisa, att de allesammans hafva det ettertänkliga felet att icke på något sätt motsvara hvad de gifva sig ut för, ja att somliga af dem i stället utgöra ganska kraftiga stöd för motionärens förslag. Etter att hafva meddelat en sammanfatt ning af hr Anderssons motivering, erkänner utskottet utan tvekan, att en grundlig andervisning i modersmålet är af allra största vigt och betydelse för den fosterländska odlingen; tillstår vidare, att en sådan undervissing icke blott är behöflig i rent praktiskt afseende, utan jämväl utgör ett nödvändigt vilkor för att i de ungas sinnen väcka och nära kärleken för vär litteratur, våra fornminnen och vårt språk, till hvars vård bildningens målsmän böra företrädesvis känna sig kallade.. Ännu starkare och tydligare, heter det vidare, måste behofvet af en verkligt god undervisning i modersmälet framträda, om ett med vårt eget nära beslägtadt språk (tyskan) erhåller en sådan betydelse i elementarundervisningen, att dess redan förut omisskänliga och i vissa fall skadliga inverkan på vårt modersmål kan blifva ännu mer omfattande och ännu svårare att motstå. På grund af dessa vackra och vältaliga yttranden skulle man, tyckes det, ha kunnat vänta ett tillstyrkande af motionen, som ju går ut derpå, att svenskan må förklaras likställig med de öfriga skolämnena och Islippa ifrån den ofördelaktiga undantagsställning, i hvilken hon nu befinner sig. Men nej, utskottet kan, då det kommer till kritan, ej finna, att de nu för läroverken l gällande föreskrifterna, i och för sig betraktade innebålla något tillbakasätiande af detta ämne, och så uppräknas åtskilliga förmåner, som modersmålet redan nu har: l färdighet i den skriftliga behandlingen har ansetts (1) vara en oeftergiflig fordran på dem, som skola, efter fulibordade studier, från läroverket afgå; man har de genom flere klasser fortgöende svenska skriföfningarna; genom den afgångsexamen vid femte klassens slut, hvilken kommer att påbjudas. är ett tillfälle vunnet att särskildt förvissa lsig, om lärjungarne inhemtat den allmänna insigt i svenska språkets lagar och former, hvi!ken i de lägre klasserna bör grundläggas. — Vi fråga endast: Är detta icke förmåner, som latinet, och till viss grad de öfriga språken, åtnjuta i lika hög grad? Och likväl anser man alldeles nödvändigt, att äfven på annat sätt pröfva lärjungarnas insigter i dessa ämnen. Gäller icke hvad här säges om afgångsexamen i femte klassen alla andra der förekommande ämnen? Genom den senaste anvordningen af elementarläroverken har ett större antal tim. mar i de lägre klasserna blifvit svenskan tilldeladt, fortfar utskottet. Men är nu äfven detta ett skäl att neka det af motionären yrkade tillfälle att kontrollera lärjungarnas kunskaper och mogenhet vid afgången från läroverket samt af sjelfva undervisningen, särskildt i de öfre klasserna? — För vår del kunna vi icke finna annat än att denna tillökning i lärotimmarnas antal i stället innebär en ganska allvarlig maning att tillse, det de blifva väl använda. Hvad den omständigheten att läsning at fornnordiska hädanefter skall förekomma i de öfre klasserna rätteligen bör hafva för betydelse för nu ifrågavarande sngelägenhet, derom skola vi längre ned säga vår mening. I motionen finnesett yttrande om följden, i synnerhet för de högre afdelningarna, af sven. skans ofördelaktiga undautagsställving; men för dettas gendrifvande bar utskottet trott sig kunna använda ett särskildt slags vältalighet, nämligen — tystnadens. Detåterstär att tillse, huruvida denna beqväma vederläggningsmetod må anses här göra till fyllest. Man kan ej undra på, säger hr Andersson, om i synnerhet de mindre rikt utrustade bland lärjuogarna, så mycket som möjligt är och företrädesvis under det sista vigtiga skolåret, på modersmölets bekostnad och till förfång för sin rent fosterländska bildning, söka förkofra sig i de ämnen, hvarpå sjelfva examen beror. Må man derför ej längre, heter det vidare, ställa liksom en uppmaning till vår bildningssökande ungdom att mindre vinnlägga sig om modersmålet och dess litteratur än om landra kunskaper! I Enligt vår tanke har motionären med I dessa ord framlagt hufvudbeviset för sitt A yrkande. Man tänke sig in uti en abituI rients ställning till modersmålet under t. ex. sista skolåret! Han må studera det sistnämnda ämnet och dess litteratur hur ifriot i