Aftonbladet – 12 mars 1874, sida 3

er, till er, frn Inga, som skänkt honom hela hans ekonomiska välstånd, till er, hvars sko rem ban inte är värdig att upplösa!Och nu, hr Bluhm, återtog Inga, sedan hon aftorkat sista späret af sina med möda Bterhållna tårar, nu är ni till gengäld för min uppriktiga bikt skyldig mig rena, oförfalskade sanningen. Mitt väl och ve, mitt barns, min gamla mors. bero af ert svar, ni får inte af grannlagenbetsskäl, af ömhet för mitt lugn, förtiga rätta halten af scenen mellan er och Melcher, då jag öfverraskade er under häftig ordvexlingvi kontorsrummen. Ni sökte då dölja sanningen för mig af fruktan för min styrka att höra den. Nu är jag stark, nn är jag luttrad, nu kan jag höra allt om min ovärdige och beklagansvärde make, Iute sanot? Han har bedragit er, har handlat: svekfullt mot er, plundrat er? Ni kunde ha låtit honom drabbas af lagens arm, men ni förlät honom för min skull och för att inte störta mig i den afgrund, från hvars brådd jag redan fallit, famlande efter fotfäste för att rädda mina kära, rädda allt hvad räddes kan. Bedrag mig inte längre, hr Blum! Låt mig se min make demaskerad helt och hållet, för att jag må veta mitt öde, veta hvilket beslut jag har att fatta. Och om jag nu skulle bekräfta era olycksbringande aningar, om jag skulle: förneka min egen utsago förra gängen, då ni frågade mig om samma sak; hvilket beslut skulle ni då fatta, fru Inga? Inga darrade för att uttala sina tankar, men hon darrade ännu mera för den möjlighet af sin makes brottslighet, hvilken läg fördold i Bluhms undvikande svar. Slutligen utbrast hon med feberaktig ifver: Om han till alla sina andra felsteg skulle lägga brottet att ha bedragit sin egen kompanjon, om han vanärat det namn, som också är mitt och mitt barns, då skulle jag ha styrka att slita alla band, glömma den heliga trohetsed jag svurit och anlita lagens bistånd, för att döma oss emellan. Jag skulle tvinga honom att återlemna hvad han