Aftonbladet – 11 mars 1874, sida 3

sotillståndet beror af arbetaren sjelf, af hans vårdslöshet, hans oefterrättlighet och hans laster. Den, som väcker tanken på osunda arbetslckaler och söker sätta dem i vågot slags samband med den stora sjukligheten i vårt samhälle, den är en upp viglare, som bör straffas enligt 10 kap. 11 strafflagen, och med honom vilja vi. som äro gode, laglydige och framför allt glade medborgare, icke hafva det ringaste att göra. Skulle några verkliga moln synas på några medborgares pannor, komma de be: stämdt icke af den stora sjukligheten, men man har ett annat bekymmer: man gär äter igen ej säker för att icke blifva pressad till statsråd. Det kan sannerligen hafva sina betänkliga sidor. Man vaknar frisk och glad, möjligtvis endast litet tung i bufvodet efter gärdagssoupern. men sä kom: mer man att tänka på att man kanske är utsedd till deltagare i en py ministerkom bivation, och om det friska modet då börjar vissna, vore det ej underligt. Ingen kan dock undgå sitt öde. och är man filosof. hvilket antagligt är. går man med högburen, om ock molnbetäckt panna faran till mötes, och innan dagen förflutit sitter man kanske med en ministerporsfolj i handen och skänker en saknadens suck åt den tid då man var fri och glad och hörde till op: positionen. s För att förströ sig under det man håller sig beredd på det värsta, på att blifva medlem af konseljen, fortsätter man sitt vanliga lefnadssätt, är kanske bjuden till bofvet, på konungens och drottningens fredagssoir med dans. har nöjet att vara i sällskap med de äpnu qvarglömda mi nistrarne, med serafimerriddare, talmän och vice talmän, högre embetsmän till lands och vatten, kammarherrar och kammarjunkare samt damer och herrar af societeten. till hvilken senare man naturligtvis räknar sig sjelf. Man har mycket roligt ända till dess konupgens bliek händelsevis faller på gästen. Det kännes som en elektrisk stöt. Nu gäller det. Ack, hvarför hade man ej stannat vid buffeten! Det kan ej vara fråga om annat än att nu genast varda konun gena rådgifvare. N-j. man slapp för der gängen med blotta förskräckelsen, men man gör ett heligt löfte att må illa nästa gång man blir bjuden till hofvet, så vidt man ej innan dess fallit ett offer för mini sterbristen. Är man stadsfullmäktig, hvilket är ganska möjligt, ehuru man ej alltid sjelf tänker derpå. går man i högtidlig procession upp till vårt nya sändebud vid preussiska hofvet och ställer sig bakom borgmästaren Eklund, lyssnar till borgmästarens tal, låter då och då höra en bifallssusning, men spar det mer högljudds priset till dess frih. Bildt börjar sitt tal. När det är slutadt, tager man upp sin näsduk och skänker en saknadeus tar åt hela tillställningen. Sådant der förströr och hjelper att motstå onda begärelser samt bidrager till tröst och sinnesstyrka under motgången. Hjelper ej det, så har man nu, som alltid, i den förflutna veckan, som i många veckor förut, de fylda teatersalongerna att tillgö, Man är i sjelfva verket mycket rädd för smitta, men är det fråga om att stänga in vig i en qvaf teatersalong bland mårga burdra kända och okända, höga och läga, fattiga och rika, som komma frän gud vet hvilka trakter, då erfar man ingen tve kan, och ået är kanske så godt det, ty ännu aldrig har väl rädslan tjenat att motarbeta smistoeamma sjukdomar. Qvaft är det emellertid och ganska osundt, det är visst. Srtocktolms teatrar hafva inga väder vexlingeapparater och ej heller några foyers, det vet man, men man frågar ej deretter, sö länge man har stora förfriskningsställen — för mankön, Fruntimmerna behöfva ej hemta frisk luft och röra på sig, ty de äro vana vid ett stillasittande lif, så vidt de ej hka eller springa på visiter, hvilket är ep ganska vyttig kroppsrörelse och derför bör ur aanivär synpunkt anbefallas hvarenda qvinnva och naturligtvis äfven sömmerskor. rabriksar beterskor och alla, som lefva af sina händers verk mot en veckoaflöning af 7 å 8 kronor. Det finnes dock personer, som icke våga sig i teatern. Af fruktan för smitta? Nej, visst icke, men af brist på lagerkransar. En afton i den förflutna veckan mötte vi en af vöra bekanta, som gick och såg dyster ut framför en teateringäng. Tänker vi er på spektaklet ? Ja, nog hade jag tänkt mig, men jag kan ty värr ej gå in. Jag har ej varit men niska att komma öfver en enda lagerkrans, och ni kan väl fiana att man nu mer icke kan gå in i en teatersalong utan att bafva nägra kransar med sig, 1y vanligtvis är det någon af artisterna, som måste lager krönas. Ni ser min förläxenhet. Nyss mötte jag en god vän, som kuogade på ett helt dussin kransar. Kors, utan krans, du ser u:, ropade han 0. 8. v. Jag frägade om han ej ville afstä ett par af-ira kravsar. Omöj ligt. Han behöfde dem sllesamman, På der sättet kommer det snart att blifva total missväxt på lager, och huru skola vi dö bära os8 åt! Hvarmed skail en möjligtvis blifvande talang uppmuntrds? Huru skall man kunpa trösta en misslyckad ariist? Det bar blifvit sagdt, att det icke gär an att en stor teater sakvar en bildad och skicklig ipstroktör, men huru mycket värre är det ej, om man slutligen saknar. lager för att kröra hvar enda artist, och det-ej blott på de stora teatrarne, utan äfven på de oycket små. Matte trädgårdsmästarne göra sin pligt och skynda sig med lagers uppdrifvande. Måtte hr Faxån och hr Lentstedt och alla andra bougquetiers i vår hufvudstad se till att de ständigt hafva lager på lager. Tichborneska rättegången.