Aftonbladet – 11 mars 1874, sida 3

Den förflutna veckan kunde icke hålla uppe det höga lufttrycket, men det mulnade icke derför i sinnena, Förhoppningarne voro en gång väckta och låta icke så snart åter insöfva sig. Sjukligheten är visserligen stor, det är sanpt. men hvar och en som ej sjelf är sjuk tycker kanske att den saken ej rör ho nom. Man har nog hört talas om usia bostäder eller alldeles inga bostäder för fattigt folk, men har man sjelf en god våning och möjligtvis ser sig i stånd att, om äfven med ganska stora bekymmer, betala den stegrade hyran, så behöfver man ju icke låta andras bostadsbrist inverka till den grad nedslående, att man går och ser ledsen ut. Det är åtminstone förhållandet i allmänhet både här och annorstädes. Har man rågot öfver sedan byran är betald, se dan Moötn är utdrucken och andra nödvändiga omkostnader besörjda, sätter man in sina pengar i en bank och bar icke vi dare besvär dermed. Att tänka på sunda bostäder för skäligt pris, mer än hvad ett bolag här gjort och kanke ytterligare ämnar göra, det lönar väl icke mödan och det är verkligen ganska bråksamt. Man är ju dessutom ledamot i en hel mängd välgörande sällskap, som kasta ut rätt mycket pengar åt de fattiga, köpa kläder en gäng om äret till stackars små barn — hvilkas föräldrar dagen derpå sälja eller pantsätta kläderna på krogen — skänka dem hvar sin bela bulle likaledes en gång om året och hålla menniskokärleken vid makt genom nägra ganska glada ledamotsmiddagar. Mera kan man väl icke göra, så vidt man ej vill utsätta sig för att kallas socialist. kommunist, kommunard och brinnande röd? Man är kanske fabrikant, stor patron, som gitver arbetsförtjeust och derigenom dagligt bröd åt en hel mängd fattiot folk som annars skulle svälta ibjil. Man känner sina skyldigheter såsom den, på hvars skuldror så många familjers välfärd beror, och man är ganska vänlig mot arbetaren, i fall man någon gng händelsevis kommer att tala med honom. Man betalar ordentligt, på öret, åt honom hans arbetslön i hvarje vecka. Man vet huru svårt det kan Vara för en stackars fawiljefar och man låter sitt goda hjerta öfveriala sig att skänka honom ett litet dyrtidstillägg, ehuru man såsom stateekonom och praktisk person icke kan godkänna sitt ädla hjertas-i: gifvelser. Kan mera begäras at? en patron? Skal han kanske lefva som kamrat med sina arbetare? Bshöfver han kanske gå så långt i filantropi, då hela den förståndiga verlden fördömer allt hvad filantropi heter, att han skall bekymra sig äfven om arbetslokalernas tillstånd? Det der talet om osunda arbetslokaler är väl ingenting anonat än prat. Kanske att man slutligen skulle göra inskränkningar i sin egen stora, vackra, glada, sunda våning, der man uppföder sina egna barn, för att göra den lokal, i hvil: ken arbeatarne vistas större delen af dygnet. till en helsosam och beqväm vistelseort? Jo, det vore just trefligt. Kom icke och prata om satt osunda fabrikssalar, mörka och trängs verkstadsrum, snuskiga arbetarehäl knunnpa vara af något inflytande på helsotillståndet, ty-det är ju kändt att hel