Aftonbladet – 6 mars 1874, sida 2

vid en julklapp just till min hulda gemål, men så tappade jag ju min skatt, du hittade upp den, och sedan var idn inte längre ny och into pikant nog för ett julklappsskämt. Veckor och månader förgingo; året hade gjort sitt rundlopp under en serie af förströelser och sysselsättningar inom Melcher Winkes familj, en serie, föga eller intet skiljande sig från det föregående årets Inga hade väl icke några fullt sntagliga skäl att vidare misstänka sin man, men ändå rufvade i hennes hjerta minnet af den qvinnobild, hvilken nödgade Melcher tiil så synbara skådespelareförsök, att till och med hans förtroendefulla maka angsäg dem endast såsom räddvingsmedel vid en obehag: lig öfverraskniog. Visserligen var det ingen absolut omöjlighet att bistorjen om fo de vara stdan gom Melcher tugrafibilden Kan gom Melch framställde den, men hang häftiga appbrusning mot lilla Viola, i förenicg med det nya bedrägeriet vid bildens uppbrännande, talade å andra sidan ett så oroande språk för Ingas själ, ot mivnet af den svarta damens — sökom ecn gklinda forti rande kallades — ännu dröjde som eit oprialdads åskmoln vid det förflätnas borisoni, Ett annat tungt bekymiaer hemsökte den unga köpmansfrun; det var oron för sin mans oystila kompanjon. Hennes blygsamhet appreste sx mot tanken att hon hos den rikt bogåfvade saauson krnnat uppväcka en brottslig böjslse, och hvilken vore roten till det svårmod, hvaraf han synbarligen 1ad, Kunde ej detta svårmod snarare vara en följd sf någon olycksdiger gerning, som han begått, och bvili a kan afsigtligen förtegat under sin bikt för Inga? Vid hvarje försök af henne att ånyo fram kalla ett förtroligare samspråk afvärjde Arthur Bluhm detsamma antingen geaom att leda samtalet in på andra vägar eller genom att med en skämtsamhet, som icke ar natnrlig, tala om sin pjunkighets