Aftonbladet – 4 mars 1874, sida 2

själshvila, ty assesgorskan deltog aldrig i dessa sammankomster, utan satt då på sina rum eller följde sonen på något spektakel. Ack, den lilla dewqviatetten trifdes under: dessa fribetsstunder så innerligen väl till samman, Det är då s:iktist synd och skam att hindinrn aldrig helsar på 088 mera, untbrast moster Kajsa efter några sekonders paus. Han var så nanderhåliande med sina; resberättelser, så att jag alltid tyckte att jag reste med honom, utan att det kostade mig ett öre. sMoster Kajsa ska inte säga Jindiurn utan hinduen, anmärkte Viola skrattande, , ty bon hade fätt sin gamla väng icke blott tillåtelse, utan också uppmaning att rätta hennes spräktfel så ofta som möjligt. Nog kan jeg säja hundiern, om jag gör mig besvär, kära ungen mia, men när inte din peppa eller farmor ä närvarande, :ycker jag att jag kan tala det naturliga spräkaot. Hvad är då det naturliga språket för ett snoråk, lilla rara moster?Kore, det rom faller sig bäst för tungap, kära barnet mitt, och dei som andra förstå, också om det kommer lite på sned ibland. Men si, en ärlig och sann tunga, det ska vi be Gud om, och be Honom till lika bevara oss för alla de falska. Jag talar på mitt vis Och sjunger likaså, Får jag ej menskors pris, Skall Gud mig nog förstå. Men hur jag än må tala Och hur jag än må sjunga, Bevara mig, o Herre, För falsk och elak sunga!Kajsa Adler uppstämde med högan röst sin lilfa versstump, men sjöng den med så inpesrlig känsla, att lilla Viola aibröt sitt glada qvitter och lyssnade på den gamla med verklig andakt. . Men nu skallade en kraftig applåd från dörren till kabinettet. Melcher Winke inträdde,