Aftonbladet – 3 mars 1874, sida 3

-at tjenstemän. Tal. påminde om, att J.A. Han. sen för några år sedan sjelf väckt ett förslag om löneförbättring för tulltjenstemännen. och fil följd af förtroendeförhållandet mellan J. Å. Han sen och hans mötståndare-, gick förslaget ige Inom. Den föreslagna dagordningen var icke korrekt affattad. då förslaget icke var ett revi sionsförslag. och då man icke förmådde bevisa. att bebandlingen skulle förutsätta ett förtroende förhållande mellan tinget och ministeren, ty de ; rörde ju utförandet af statens göromål, hvilks böra vara alldeles oberörda häraf. J. A. Han sen hade väl sagt. att regeringen hade inlemnat förslaget till förmån för sin tjenstemannakå: j (Zahle: Hör!). Den ärade medlemmen må gern: för mig ropa: hör!, ty hans: hör! är ju som of I tast komprometterande för majoriteten — mer tjenstemannakåren var icke ministerens utan lan j dets, och i tinget satt ju också en tjensteman som hade inlemnat en misstroendeadress mot mi nistören, och en annan. som hade inlemnat ut ifrån kommande misstroendeförklaringar. De ) den fälla, J.A Hansen hade ställt ut, ty majorite j vore obetänksamt, om tjenstemannakåren ginge! I ten sade väl, att hon icke ville gifva lönetillägg i under den nuvarande ministören, men dagordningen innehöll icke något löfte. att hon skulle gifva ett sådant under en annan minister. Till och med om vi finge en majoritetsregering, hvem : ansvarade väl för, att icke landstinget då gjorde j på samma sätt som majoriteten nu och sköt för. slaget ifrån sig? Dagerdningen var derför en dålig utväg. som lätteligen en gång kunde ställa sin upphofsman och hans politiska trosförvandter i en obehaglig situation. Winther kunde mycket väl förstå, att venstern, som år 1870 befann sig i minoritet, önskade få en parlamentarisk komitå tillsatt. ty hos den dåvarande ministören fanns en sjuklig lust att bibehålla de gamla. föråldrade förhållandena. Att regeringen icke hade lust att inskränka tjenstemännens antal var naturligt nog, då hon derigenom skulle mista många stöd ötverallt i landet. Tal. var en motståndare till de särskilda lönelagarne, hvilka passade så väl i stycke för regeringen; lönerna borde upptagas i de årliga finanslagarne. Ministåren hade gått sin egen väg; man finge derföre icke klandra majoriteten, för det avt hon äfven gick sin egen väg. Vi bade sedan 1849 till dato med ganska små afbrott haft en och samma regering, nemligen en parlamentarisk. som hade stödt sig på ett parti, hvilket likväl nu icke längre är majoritet, men som är inflytelserikt genom andra maktmedel. Ett särskildt skäl för tal. att rösta för dagordningen var. att ministåren sjelf ge nom att tillstyrka afskaffandet af spanmålstilläggslönen hade beredt den nuvarande situationen. Zahle var van att. genast när han tog ordet, störas af zraftiga rop och röster och måste derföre också förbehålla sig rättighet att gifva sin mening luft. Bille hade kallat hans: hör!, komprometterande för majoriteten, men det kun de väl hända, att Bille hade starkare komprometterat sitt parti genom sin politik i det hela taget Tal. riktade ett skarpt anfall mot administrationens många omsvep och olyckliga arbetssätt. hvilket icke öfverensstämde med vensterns folkliga planer. Äfven i skolorna utbildades de blifvande tjenstemännen i en helt annan anda, än folkreprestmtationan önskar det. Det föreliggande förslaget var prägladt af samma byråkratiska anda, och det gick ut på attföreträdesvis hjelpa de embetsmän, som icke äro i behof, framför de verkligen behöfvande, hvilka skulle bli mycket stjufmoderligt behandlade sm den föreslagna fördelningen -f understöd. Fenoer visade, att lagförslaget saknade all po litisk färg och blott stödde sig på de faktiska förhållandena. Han förstod icke det myckna talet om spanmålstilläggen, då dessa ju icke skulle ha varit större än de i stället för dem gifna fa sta tilläggen, hvarför det också, till och med om de hade blifvit bibehållna, skulle ha vasamma nödvändighet för den föreliggande lagen. Ingerslev uppfattade tjenstemännen icke såsom regeringens, utan såsom statens och varnade för att blanda in politiken i en sak sådan som denna; man skulle icke gifva tillägget för ministerens skull, utan för tjenstemännens egen skull, och det var oriktigt att skjuta frågan ifrån sig på de anförda skälen, då det dock var otvifvelaktigt, att det verkligen var nöd bland tjenste männen. Tal. begagnade tillfället att anbefalla tinget tillmötesgående mot tjenstemännen vid de jatska statsbanoraa, af hvilka en stor del icke hade nog ens till en mycket tarflig utkomst. J. A. Hansen menade, ett det icke var tienstemännen allena, som kommo att lida under den rådande politiska situationen. äfven hela den öfriga befolkningen led och hade länge lidit derigenom, att flertalet reformer icke blifvit verk: stälda till följd af miristörens motstånd. Uttrycket regeringens tjenstemän, var korrekt, ty de stodo icke i förhållande till staten annat än genom regeringen. Ministeren stod i strid mot majoriteten i de stora frågorna, och denna misstämning måste nödvändigt visa sig vid de mindre frågornas afgörande Att Bille hade angriit hans dagordning, förundrade honom icke; Ill och med om en engel komme ned från himlen och skrefve en dagordning, skulle Bille nog förstå att angripa den. Finansministern rådde att behandla saken mer objektivt och icke tala om, hvem som bar skulden för det eller det. Fenger hade klart visat, att J. A. Hansens förutsättning, att spanmålstillägget kunde ha förebygt det föreliggande förslagets nödvändighet, icke höll streck, emedan det skulle ha framställts, äfven om denna aflöningsform hade bibehållits. Tjenstemännen voro regeringens e ler i strängare statsrättslig mening konungens tjenstemän, men väl till märkandes icke ministörens och icke heller folktin gets; derför borde de vara oberörda af tillfälli ga, vexlande situationer mellan ministörer och folkrepresentationer. Att det var behof af förhöjning, var ett faktum, som måste falla enhvar i ögonen, och att lemna förhållandena oförändrade vore rent af betänkligt. åtminstone i vissa grenar af förvaltningen, för tjenstemännens moralitet och derigenom för statens välfärd. -Hela befolkningens lidanden-, som J. A. Hansen hade talat om. borde i jemförelse dermed krympa iho till nell, och till och med om ministören afträdde i dag, vore det i alla fall icke utsigt till. att dessa lidanden skulle i ringaste mån lindras. Bille hade afstått från ordet, men bad derom åter. sedan J. 4. Hansen ånyo talat, för att göra åtskilliga anfall mot ministören, hvilken han uppmanade att afgå; derigenom kunde den kanske åstadkomma, att tjenstemännen finge de tillägg. som den ansåg så utomordentligt betydelsefulla. N Finansministern vidhöll i anledning af ettyttrande af J. A. Hansen, att äfven de högre tjenstemännen kände trycket af de dyrare lefnadsvilkoren. Ministårens afgång skulleicke förändra den föreliggande situationen, hvilken icke hade sin grund i dess personer, utan i helt andra förhållanden, öfver hvilka medlemmar här i salen icke voro herrar. Häri låg hela hemligheten. En omstöpning af förhållandena kunde öfver hufvud taget icke verkställas med den för handen varande fonden af andliga och moraliska krafter. Det bästa sätt, hvarpå tinget kunde få ministåren och särskildt finansministern att afgå, vore attt antaga de förslag, ministåren framställde. Då tiden var långt framskriden och ännu flere talare voro anmälda, afbröt ordföranden plenum kl. 46. Diskussionen skulle fortsättas på måndagen. ASVTETTESNEST RONNA