Aftonbladet – 3 mars 1874, sida 3

DANMARK. Brist på utrymme har hittills förbindfa oss att redogöra för förbandlingarna i folk tinget rörande lagförslaget om lönetillägg åt tjenstemännen under finansåret 1874—75 men då denna debatt är temligen beteck nande för partiförbällandepa i Danmark meddela vi au, eburu sent, efter Fedrelan det ett referat öfver densamma. ZLagförsla get företogs till behandling lördagen der 21 Febr., och diskussionen öppnades af J A. Hansen, som hufvudsakligen yttrade: Den föreliggande sakens egen beskaffenhet till låter icke stt helt och hållet förbise den politi ska situationen, i synnerhet som tal:s parti all tid i lönefrågorna hade stått i principiel strid med ministeren. Det var fortfarande majorite tens åsigt. att tjenstemännens antal var för stort i förhållande till deras arbete, och det var mini stårens egen skuld, att en undersökning af detta förhållande genom en parlamentarisk komitå icke beslöts år 1870. ty det härom framställda för slaget föll för en enda röst, som afgafs af en minister. Det var äfven ministårens egen skuld. att det fordna spanmålstilläggssystemet hade blifvit öfvergifvet, och slutligen hade ministåren år 1870 utverkat, att den föreskrifna revision nen af lönetagarne hvart ö:te år förändrades till en hvart tionde år, ehuru femårsrevisionen hade blifvit Antagen, på det att de oupphör igt åter. kommande förslagen om löneförbattringar skulle kunna undgås. Det var således gifvet, att beträffande lönefrågorna ingen öfverensstämmelse fanns mellan ministeren och folktinget; och då dessutom ett allmänt misstroende var rådande dem emellan, ville tal. föreslå att låta lagförslaget falla med följande motiverade dagordning: Då behandlingen af ett lagförslag sådant som det föreliggande före den i lag stadgade tid unkten för lönelagarnes revision förutsätter ett örhållande af förtroende mellan ministeren och folktinget, och då ett sådant icke finnes. öfvergår tinget till nästa sak på föredragningslistan. Ordföranden satte härefter förslaget om en motiverad dagordning under diskussion. Finansministern yttrade, att det försök, J. A. Hsnsen hade gjort att förvrida frågans utgångsjog genom att mana fram en principiel oenig et mellan tiuget och ministeren, icke öfverensstämde med de faktiska förhållandena. Utgångspunkten för denna sak måste vara de militära iagarne åren 1867 och 1868 och revisionslagarne åren 1870 och 1871. En parlamentarisk komite skulle ha haft svårt att bevisa, huru en ytter ligare inskränkning i tjenstemännens antal vore möjlig. och J. A. Hansen hade genom att år efter år sitta i folktingsutskotten rörande löne lagarne haft godt tillfälle att förskaffa sig alla de upplysningar, regeringen hade kunnat lemna. Detta hade den ärade medlemmen likväl försummat. Hvad anginge spanmålstilläggsaflöningens afskaffande, så hade detta skett med tingets samtycke genom en slutlig omröstning. och det var omöjligt för ministåören att se, hvad annat än tingets omröstning kunde anses för tingets definitiva beslut. I1cke heller rörande spanmålstilläggssystemets frångående hade olika meningar varit rådande mellan regeringen och tinget, ty detta hade ju gått in derpå, och för öfrigt skulle ett förslag sådant som det föreliggande icke ha kunnat undvikas, till och med om detta Ten hade blifvit bibehållet. Lagförslaget hade blifvit framlagdt just för att uppfylla afsigten med de åren 1870—71 antagna lagarne, då för utsättningen för dessa gosa hade försvunnit, under den nuvarande dyrtiden, hvarför tjenstemännen hade ett rättmätigt anspråk på till lägg, oafsedt om något förhållande af förtroende rådde mellan regeringen och tinget eller ej. J. A. Hansen nte ade, att en politisk fråga här förelåg. Det kunde blott öfverraska honom, att ministeren icke hade sagt sig sjeif detta, innan den lade fram lagförslaget. et sorgliga förhållandet mellan tinget och ministeren måste lägga sig i dagen just vid dessa slags frågor, för hvilkas nödvändighet ministören ensam bar skulden. Tal. och de med honom lika tänkande hade på sin tid till det yttersta hållit på en re: vision hvart femte år, men utan gagn, och mi: niståren hade genomdrifvit sin vilja. Förtroendefrågan var emellertid hufvudsaken, och det var älven den, som hade föranledt dagordningen. Bille invände mot J. A. Hansen, att det icke var den nuvarande ministåren. som hade satt sig emot tillsättningen af den omtalade parlamentariska komitån; förslaget härom hade redan framstälts under sessionen 1867—68 under ministören Frijs, af hvilken J. A. Hansen var en utomordentligt varm anhängare och synnerligt god vän. Ministeren hade icke heller motsatt sig en undersökning af administrationsförhållandena öf ver hufvud, utan blott genom en parlamentarisk komitå; och en fullständig undersökning, ledd af J. A. Hansen, hade också skett genom folktingsutskotten angående den långa raden af löneförslag, och resultatet af denna undersökning förelåg i de antagna Afrärne, hvilka särskildt innehöllo föreskrift om huru många tjenstemän som skulle finnas af hvarje slag: Spamålssystemet öfvergafs likaledes under den föregående ministören och efter sammanstämmande beslut af båda tingen. och det ginge onekligen icke an att den ena dagen säga, att hvad som antogs med 51 eller 52 röster icke var majoritetens vilja, utan hela tingets, och nästa dag göra den motsatta åsigten gällande och gifva ministören skulden för beslutet. Förlängningen afrevisonstiden var mycket lycklig, så mycket mer som på sin tid en sjuklig böjelse att insätta en revisionsföreskrift i alla lagar, antingen den passade der eller icke, hade nästlat sig in i tinget; men i alla händelser var det föreliggande lagförslaget icke. något evisionsförslag, då det blott gick ut nå en till ue förhöjniog och icke på en varaktig förän. sg, och då det icke rörde frågan om antalet