Aftonbladet – 3 mars 1874, sida 3

ee RR rr SS I ket bevisas deraf, att det i afslutade freden bestämdes, att de ejskuile få vidare begagna jern till annat än åker bruksredskap. Till det öfriga Europa spriddes jernets I bruk af greker, romare och etrusker, t. ex. i länderna kring Svarta hafvet genom grekiska -kolonier och från Massilia till Gallien. De italienska folken hafva under flere Tårhundraden f. Kr. utöfvat ett ofantligt, af historien förbisedt och för kulturens utbre I dande i högsta grad vigtizt inflytande på folken norr om Alperna. I detta hänseende intaga etruskerna främsta rummet. Vid köpingen Hallstadt i Ötre Österrike Ihar man på ett, för de der befintliga salt lerufvornas skull, årtusenden tillbaka i tiden befolkadt ställe funnit en forntida begrafTIningsplats med fullt 1000 grafvar, hvilka härröra från den äldre jernåldern och hänvisa på en förbindelse med etruskerna, Att här uppräkna de i dessa, från många hundra år f. Kv. härstammande grafvar förekommande foralemningarna är ej beböfligt. Etruskiska arbeten äro anträffade ända upp till Östersjön, t. ex. bronskärl, men inga af jern. Folken vid Rhen egde jernvapen på Cesars tid, hvilket man kan sluta deraf, att han ej talar om något annat material till vapen och säger, att de i beväpning kunde mäta sig med romarne. Bri terna hade vid romarnes invasion under Cesar både brons och jern. Man häller för troligt, att jernåldern i Britannien tog sin början 200 är f. Kr. Derefter öfvergick hr Montelius till jernkldern i Norden, hvars börjsn blifvit myeket olika bestämd. Dansken Worsaae ansår en tid, att bronsåldern sträckt ända sig till 8:de eller 9:de århundradet e. Kr., men Sveriges forsforskare äro dock numera allmänt af den Beigten, att jernåldern tagit sin början vid Kristi födelse. Det måste förefalla oss underligt — menade föreläsaren — att se jernet, som i 8Å ofantlig mängd förekommer i vårt land, så sent undantränga bronsen och, ehuru en så vigtig faktor i kulturens utbredning, så sent framträvga från folken vid Medelhafvets kuster till Norden. För jernålderns indelning i underafdelningar har förekomsten af mynt i fynden från denna period varit af yttersta vigt; sådana mynt äro uppräknade i den tidsföljd, de anträffats, romerska, grekiska, arabiska och anglosachsiska. Säsom de vigtigaste fynd frän den äldre jernåldern. hvilka anträffats i Norden, nämndes de s. k. danska mossfynden eller den mängd fornsaker. som funnits i Vimossen på Fyen samt ännu mera i Thorsbjergs och Nydams mossar i gödra Jylland. På de båda senare ställena har man vid anstälda noggranna undersöknisgar funnit kläder, anfallsoch försvarsvapen, smycken, arbeten (ofta väl bevarade) af trä och läder, betsel, djurben (i synner het af hästa:), romerska silfvermynt, af hvilka det yngsta frän Thorsbjerg var prägl2dt år 194 och det yngsta från Nydam är 217 e Kr m. m. Äfven föremål med romerska fabriksstämplar och en sköldbuckla med romerskt namn hafva anträffats derstädes. I Nydams mosse fann man är 1863 två, den ena sf ek, den andra at furu, för-) färdigade bätar, af hvilka den ena håller! 80 fot i längd. Man kan afdet sätt. hvarpå de i mossarne anträffsde föremålen lågo, sluta till, att de blifvit som offer nedsäkta i någon helig vattensamling efter en strid, för hvilken tiden approxiwativt kan bestäm mas till 300 är e. Kr. eller ej särdeles läng: derefter. Att vid. Thorsbjerg och Nydam härar med follt utbildad jernkultur sammanrdrabbat, kan man sluta dera!t, att ett bronsälderns folk ej bort kunna besegra en med så ut märkta jeornvspen, som fynden utvisa, utrustad fionde. Dessutom fionas icke några bronsvapen i nämnda mossor. Om segrarne varit ett folk med bronsvapen, borde de samtida grafvarne hafva tillhört ett sädant folk, hvilket Jock icke är händelsen. Se-l grarne, hvilac. otvifvelaktigt varit det in I hemska folket, hafva egt jernvapen, ty man bar funnit ben efter en häst, hvilken i skulåerbladet och ett refben biifvit sårad : af jernvapen, såsom de vid benens uppta: gande ännu fastsittande jernspetsarne nt visade. Dessa mossfynd bafva dock icke illhör: den ailra äldsta jernilderz, men fynd frin: denna hafva blifvit :alrika under de senasto ären. Så har amtman Vedel på Born holm under ören 1868—71 undersökt et: högst betydligt antal grafvar med brända ben, hvilka icke äro förvarade i stenkistor Vor kärl. Dessa 8. k. Brandpletter äro tadels utan fornsaker; de utgöras af en vån till 2 fot bred och 1 fot djup grop, fylld med svart mull, hvari :emningar af brända lik, vapen, smycken, kärl och dylik iro uran ordning nedkastade. Dessa gravar kanna delas i tre grupper, den yngsta är samtidig med mossfynden och de båda avdra älire. På Bornholm finnes en mängd stenrösen. avilka innehålla fornsaker samt bilda en ö vergårg mellan bronsoch jernåldrarne. Vedel anser jernets bruk på Bornholm sträcka sig ända till 100 år före Kristus tilbaga i tiden, Jerpåldern i Szandinavien kan icke vara mycket yrgre än i Danmark; ätskilliga på Gotland gjorda fynd äro snarlika de i Brasdpletterne anträffade. Föreläsaren froemkastade i sammanhang härn en frågan, om ett nytt folk invandrat I Norden med jernålderns uppträdande. hav man förr trott på grand af nya metallers naa uppträdande, en ny ornamntiks rande, begrafningssättets förärdrande o. v. Vedels undersökningar hatva dock irsvagat dessa skäl och ådagalagt, att öf vergången mellan bronsoch jersåldern ej är så tvär, som man för några år sedan trodde Härpå anfördrs ätskilliga exempel, t. ex. svärd, knifvar, kammar, pincetter o, v. Äfven i ornamentiken räder en delvis fyerenskommelse; så uppträdde i slutet af nsperioden de ormfigurer, som under jers1 utveckladsig till de sö utmärkande lingorna. Runorna förekomma dock ; tidigare än under jersåldern. På Bornholm vill Vedel icke erkänna nå gon invandring, hvilken sak är af stor vigt för afgörandet af bronsäldersfolkets härkomst, Kanska härstammade detta från ger tCLASS VER