Aftonbladet – 3 mars 1874, sida 2

sätta den 1 scen, tillåta aldrig andra att komma in i regeringen, medan åter desse å sin sida nära hat mot hela regeringen. Kort sagdt, det framgick af hela samtalet, att, om kejsarprinsen någonsin skall regera i Frankrike som Napolen IV, måste han kallas dertill genom ett plebiscit och ej sjelf bestiga tronen genom statskupp. Om sannolikheten för att en folkomröstning skulle utfalla till förmån för kejsardömet vill jag blott säga, att detta sätt att konstituera en regering ej för ögonblic ket är populär i Frankrike. Dock tro många bonapartister, att deras kandidat skulle få öfvervägande majoritet. En af kejsardömets mest framstående män sade mig, att han trodde, att republiken skulle få 2a millio ner röster, royalisterna bortåt 1 million och resten 8-9 millioner, skulle utfalla till förmån för kejsardömet. En annan kejserlig celebritet tror, att republiken skall vinna första spelet men kejsardömet det andra. Thiers och hans vänner skola snart undanträngas af de radikale, gironden skall störtas af berget och Frankrike skall då nödgas att välja mellan anarki och kejsardöme. Det är dock sorgligt om vägen till bona partismens förlofvade land skall gå genom det röda hafvet. Det är för oss utländin gar förvånande, ja nästan ofattligt, att kejsardömet, så kort efter de oerhörda olyckorna 1870, kan hafva någon utsigt alls. Men sanningen är, att den stora massan af befolkningen ej har någon klar föreställning om, att Napoleon den tredje var skuld till nederlagen. De tro att han tvangs till kri get mot sin vilja och att han blef förrådd. Och hvad beträffar menniskan Napoleon. bedömes han i allmänhet välvilligt och godt. Man minnes hans goda sidor och öfverser med de svaga och vid hans namn eller re gering låder ingen fläck, som reser oöfverstigliga hinder för hans sons tronbestigning. Den tyska riksdagens hållning emot de deputerades från Elsass Lottringen motion om en folkomröstning gillas af de flesta liberala organer i Tyskland; dock finnes ett och annat blad, som har tillräcklig sjelfständighet att hysa en annan mening och tillräckligt mod att uttala densamma. Till dessa undantag höra Frank. Cour., som uttalar sig på följande sätt: Vi erforo en djup och smärtsam känsla af skam, då vi genomläste berättelsen om riksdagsmötet den 18 Februari. Sådant är ej det sätt, hvarpä en stor nation bort möta den protest, som en folkstam nedlagt mot en handling, hvilken, huru man än letar efter bevis för dess rättmätighet, dock endast kan försvaras genom att åberopa den politiska nödvändigheten. Må vara att de proteste randes talman var mindre lycklig i sitt uppträdande, kanske till och med taktlös, men det anstod dock under inga förhållanden den tyska riksdagens värdighet att beled saga de svaga punkterna i Teutschs tal med skratt och allmän munterhet, Det var dock en folkröst från rikslandet, som ljöd genom Teutschs mun och som man ej borde le åt, derför att rösten tillhörde ett offer för våra egna fel och förvillelser. Ty hvems är skulden, att inbyggarne i Elsass och Lothringen äro sådane som de möta oss i hr Teutschs uppträdande? Skulden är vär egen nations djupa, politiska förnedrings tillständ under slutet af förra ärhundradet, som öppnade dörren gafvelvidt för franska eröfringslustan. Vi hade väntat, att de riksvänliga partien skulle hafva kommit öfverens att mottaga den af Teutsch framförda protesten med värdig stillhet och derpå låta en af sina dugtigaste och skarpaste talare taga till ordet för att på ett dräpande men taktfullt sätt bemöta protestens svaga punkter. I det stället har riksdagen på ett simpelt sätt hönat deputeraden Teutsch och i honom det stora flertalet af befolkningen i rikslanden. — Vi upp: repa det ännu en gång, ingen af de många synder, som riksdagen begatt, har gjort på 088 ett så djupt intryck af blygsel och vi fasa för den dom, som utlandet skall fälla öfver denna skandal. De engelska tidningarne lemna nu utför ligare redogörelse öfver det slag, som den 31 Januari stod vid Acrombos mellan ashantees och engelska expeditionstrupperna på Guldkusten, och hvarom vär tele gramafdelning törut innehållit ett kort meddelande. Slaget började kl. 6 på morgonen och varade i 12 timmar. AÅshantees intogo en stark ställning på Adansi-knllarne och konung Coffe Calealli var personligen närvarande vid bataljen. Förlusten var stor ä ömse sidor, då Ashantees kämpade förtvifladt och med utmärkt tapperhet; deras öfvergeneral Amaquatia säges hafva stupat. Esvgelsmäunen hade 8 kanoner i elden, och skjutningen räckte oafbrutet i fem timmar. Flere gånger kom det till handgemäng, och engelsmännens arriergarde var svårt ansatt. Engelsmännens förlust uppgick till 243 döda och sårade, deraf 2 officerare döde och 9 sårade; deras allierades förlust kunde ej angifvas, men var högst betyalig, i synnerhet bland Houssas. Staben var mycket utsatt för elden, men led intet deraf. Engelsmännen drefvo fienderna ur desas positioner och bivuakerade un: der natten på valplatsen. Rörande förlusten bland Ashantees eger man inga uppgifter, men den tycktes vara oerhördt stor. Säsom vi meddelade i fredagsnumrets tele gramafdelning, har general Wolseley efter fyra dagars kamp hällit sitt intåg i Coomassie och slaget den 31 synes således hafva varit inledningen till en följd at träffningar, svm omsider slutat med fullständigt nederlag för ashantees. Alla farhågor att expeditionen skulle misslyckas hafva således varit öfverflödiga, men detär icke dessmindre intressant att observera den verkan, Bom underrättelsen om segern vid Acrombos framkailat i London. Så skriiver Times i en ledande artikel den 26 Februari: De nyheter, vi offentliggöra från Ashanteekriget, äro väl egnade att framkalla den högsta grad af oro. Vi hafva lidit förluster, som landet har skäl att bittert beklaga, vi ha mistat mellan 200 och 250 man; flere af våra dugligaste offi cerare ha stupat, och till och med om vi gå med seger ur striden, må vi sörja öfver den bittra nödvändighet, som låtit oss blottställa blomman af vär arm6 för ett så ovärdigt öde. Dat är tydligt att aghanteeg kannune klaott