Aftonbladet – 3 mars 1874, sida 2

röster och uti departementet Vaucluse Ledru Rollin med 16 363. Lepetit, som är profes vor vid juridiska fakulteten i Poitiers, är republikan af moderat färg och hans inträde i nationalförsamlingen kan derför endast be secknas som en vinst för Frankrikes och frihetens sak, Ledru Rollins val är deremot otvifvelaktigt en blunder af de radikale och säkert är det icke reaktionärerne, som bli lidande härpå. För nio månader sedan föranledde radikalen Barodets val i Paris en skräck, hvilken närmast hade till öljd Thiers störtande och upprättandet af den minister, hvilken sedan den tiden ådra sit sig en så sorglig uppmärksamhet för sina reaktionära och klerikala sträfvanden Valet i Vaucluse ger anledning att förutse en fara af beslägtad art. Monarkisterne bafva öppet förklarat, att ingenting kunde vara välkomnare för dem än Ledrua Rollins val och sannolikt skola de nu göra allt hvad i deras förmåga står för att exploitera denna fante af det socialistiskt-radikala partiet till förmån för realiserandet af sina planer. De lagnande försäkringar Ledru Rollin afgifvit, att han hafvodsakligen blott i nationalförsamlingen skulle uppträda som kämpe för den allmänna rösträtten, utgöra dock ingen garanti för att icke hans val skall bli första steget till en ny stormlöpning mot republi ken, denna styrelseform, som i närvarande stund utgör Frankrikes enda skydd mot ett nytt inbördeskrig. Ojäfaktigt är att radikalerne genom sin oförsonlighet mot de moderata fraktionerna inom venstern spelat reaktionärerne i händerna de flesta af de segrar, som efter hand ledt dem till makten, och detta har äfven haft till resultat att åt skilliga medlemwar af venstern och venstra centern på senare tiden börjat allt mer intressera sig för upprätthållandet af Mac Mahons sjuåriga makt, på det att icke re publikens intressen skola helt och hållet blottställas. Det har derför inom politiska kretsar i Frankrike väckt uppseendet af en politisk tilldragelse, att vid en middag, som republikens president nyligen gaf, icke mindre än sja at venstra centerns mest framstående medlemmar — blaud dem Prier och L6eon Say — voro närvarande. Möjligen skulle sälunda radikalernes oförsonlighet och monarkisternes makthunger kunna åstad komma en ny gruppering inom nationalför samlingen — en gruppering, som skulle lända Broglies regime till fremma, men säxert icke blifva till gagn för återupprättan det af ett fritt och starkt Frankrike. Thiers mottog förliden torsdag en depu tation af i N-wyork bosatta fransmän, hvilka öfverlemnade till honom ett praktfullt album jemte en adress, Sedan Thiers för deputationen uttryckt sin tacksamhet för den ho nom bevisade uppmärksamheten, gaf han attryck åt den öfvertygelsen, att alla de monarkiska sträfvandena måste stranda samt att Frankrike blott genom ihärdighet och det noggrannaste iakttagande at lagarne kan äterställag, äfvensom man vågar antaga, att de enskilda partierna slutligen mäste inse sin vanmakt och öfverlemna ät landet att sjelf bestämma sin regeringsform. Thiers slöt med de orden: Jag skall egna Frank: rike återstoden af mina krafter, och jag tillropar er utan illusion: Jag hoppas, ja, jag hoppas! — Thiers bret till Lepetit, hvilket vi i går meddelade, anvgripes på det häftigaste af de mo arkiska tidningarna och man beskyller till och med Thiers att vilja anstifta en ny 18 Mars. Om det bonapartistiska partiets utsigter i Frankrike innehäller Times en korrespon tens frön Paris, daterad dei 24 Februari, hvaraf vi meddela följande: Den 16 Mars. kejsarprinsens födelsedag, närmar sig, och bonapartisterne bli allt mera lifvade. De tro uppenbarligen, att deras tid snart skall komma, änskönt de förståndigare blano dem medgifva, att den ännu torde vara ganska aflägsen. De äro för ögonblicket de intressantaste män i Frankrike att tala med. Deras starkaste känsla är tacksamheten mot hertigen af Broglie med anled aing af hans rundskrifvelse, som var rik. tad mot dem, Rouher och hertigen af Pa dua skulle gerna ha velat tillkännagifva i sina skrifvelser, att demonstrationen den 16 Mars skulle innebära ett festligt firande af prinsens myndighetsälder eller med andra ord hans tronbestigning de jure. Men det var svärt att finna en passande form för evt sådant tillkännagifvande; man kunde så lätt ha kommit öfver på ett omräde, der :!agen har makt att gripa in. Tanken derpå mäste derför uppgifvas, men hvilken ovän tad och öfverraskande glädje var det ej, då hertigens af Broglie rundskrifvelse supp lerade hertigens af Padua bref på det mest tillfredsställande sätt. Det man nu äm nar sätta i ecem, skref han, har en politisk karakter. Då man valt nittonde årsdagen af prinsens födelse till en demonstra ion är grunden den, att den kejserliga kon stitutionen just valt den dagen som början af hans myndighetsålder. Man måste der för tro, att den tillämnade demonstrationen skall utgöra ett indirekt erkänvande af kejsarprinsens rätt att regera öfver Frank rike och en protest mot nationalförsamlingens beslut. Detta är just hvad bonapartisterne äsyftat; det kunde ej vara bättre uttryckt, och de äro derför tacksamme mot den minister, som hulpit dem ur förlägenheten. För att tala om kejsarprinsen sjelf, bar jag, på grund af allt hvad jag hört skäl att tro honom vara en intelligent och förständig ung man och längt mera karaktersfast och viljestark än hans fader. Helt nyligen träffade jag en bonapartist, som hade varit i Chislehurst och som der haft äran att tala med bäde kejsarinnan och prinsen, Den senare hade uttalat sig med mycken klarhet och bestämdhet. Han hade sagt, att de kejserligt sinnade uti Frankrike hade kommit på afvägar och bedrogo sig sjelfve med ett tomt hopp. Kejsardömets bterupprätrande vore ännu aflägset, och han önskade ej ens att det skulle vara annorlunda. Han ville först afsluta sina studier uti Woolwich, ty han visste, att nu eller aldrig hade han tillfälle att lära något. Om han ble ve regent i förtid, måste han försumma en del af den uppfostran, som är nödvändig för att bli en god regent. Han önskade derför ej att påskynda framgången af sin sak;endast om Frankrikes tillstånd absolut kräfde mm RKA Kan RAA 8