Aftonbladet – 28 februari 1874, sida 2

OM statens elementarläroverk. Nyligen har af trycket utkommit den konits betänkande, som nedsatts för uppgöande af organvisationsplan för ett läraroeminarium. Vi önska, att det nya läro erket måtte, i händelse det blir en verk ighet, göra stor nytta och motsvara de på hö betydliga kostnader, som för aturlistvis varda nödvändiga. detsamma Huru stor ler hura liten denna motsvarighet blir, ;eror i första rummet på beskaffenheten af :e lärarekrafter, öfver hvilka detsamma ommer att förfoga, och yttersta vigt lig-!i ser alltså härvidlag derpå, att valen i detta tscende må göras meå omsorg, insigt och irskilning. Under namnet pedagogik har Sverige under de senare åren tEtskilligt mått och godt bedrifvits, som gifvit ordet ;n mindre god klang och förauledt upptällandet af den för våra läsare måhönda j obekanta definitionen: Padagogik är den vetenskap, i bvilken alla kunna utmärka! sig, hvilka omöjligen kunna son annan. Detta i fört e gaebde, Det är icke om det YA omsnarlet vch den i sammanbahfg dermed stående reformen, vi här vilja täla, ntan OM en belt annah dylik, hvars betydelse för hådd dön verkliga lärarebildningen oth elementarundervisningen i vårt land är minst lika stor som den förres, men som derifrån skiljer sig genom der fördelaktiga egenskapen, att ej genomförande ej behöfver ki sta staten ett enda sre Vi meba en skenbart helt liten, men ill sina följder djupt ingripande förändring af nu gällande lag för befordringåäättet vid slementarlåroverköR. Roligt skolstadgan skall vid tillsättning af lektorat (vi tala här blott om dessa tjenster) synneriigt afseende göras på sökandet lärdomsmeriter, n. b. såvidt de ktiöljas af vederbörlig undorvispingsskicklighet. Man har et eller annan gådg höjt klander fiot den förra delen af detta stadgande; man har favändt, att eh skollärare alltför väl kon vara duglig såsom sådan, utan att till ika vara vetenskapsman. För vår del känna vi för läroverkens bästa ej ännat än önska; .tt deh nämnda lagparagrafen mätte i alla ider få stå orubbad qvar. Låter det än sänka sig, att en rutinerad skolkarl kan i sina lärjargar inplngen, en kär, töfver hvilken hans ogbå ktnskapör föga öllör icke sträcka sig, så lärer väl dock en sådan al-gs undervisting icke kunna i något och aldramiast i verkligt bildade afseende jomföras med dön, som meddelas al 6å lärare, hviiken arbetat sig upp til en versligt ve :enskaplig insigt i sitt ämne och derigenom äfven fattat kärlek till detsamma. TI san sing, det behöfves väl ått åra ön aådak kärlek till Bibbingen och till sin vetenskap — ej blott till lönedvarta!en — för att hålla mod och krafter tppe utder det årslänga enformiga arbetet. Häraied är ock antydt, om hvilkendera arten — ty det gifves, som bekant, tvenne — af vötenskaplighet vi tala; ill förekommande af allt missförstånd få vi emellertid tillkännagifva, att här är fr ga blott om deu, som sätter sia ära och målet för sitt sträfvande i klarhet, uttryckets såvälsom tankens, och sök derför äfven vill dela med sig af sitt goda icke om den, som räkvar det för berömmelse att årligen för vard!a ett Visst Gvantäm tryCkpappör till atomordentligt lärda, utomordentligt obegripliga, sf ingen lästa, men stondom af en tiien clique beundrade afhändlingar, hvilka tyst läggas till det ömätliga förrådet at förut existerande vetonskaplig makulatur, för att i sinom tid varda råttors och malars föda på biblioteksby!lorna; Mau må örsllertid om det nämnda stadgandöts lätuplighet hysa hvilka tankar som helst — nog af, det finnes och skall vid tillsättandet af hvarje lektörat tillämpas. Vid sådäna tillföllgn skall den sökande utgifva eh aftandling i det ämne, som utgör före mål för det sökta embetet. Denna afhandling ventileras inför och bedömes at det domkapitel, inom hvars stift det iltågataränrde läroverket är beläget, och detta domkapitels omdöme blir naturligtvis, på grand af dan nämnda lägparagrafen, just den vigtigastö premlasån i fr slätledning, söm med afseende på de sökandes relativa kompetens till tjensten skall dragas. Härmed äro vi komne till vår hufvad: punkt. Vi påstå, att domkapitlet ingalunda är det rätta forum för afgörandet af en dy lik afhandlings vetebskapliga värde, och aut det ännti mindra är dön auktoritet, från hvilken det tillförlitligaste omdöme om detta värde kan erhållas. Man begår på intet sätt någon orättvisa mot våra domkapitels ledamöter genom att påstå, att do blott undantagsvis äro votgnskapamäp och att inom dennå fåtaliga klass al dem ytterst sällan, om ehs nögonsin, anträffas någon person, vuxen det utomordentligt svåra uppdraget att med sakkärnnedom bedöma ett arbete Inom Åvttren som helst at sin Yeten skap3 mänga olika grenar, Också har det, euligt hvad vi .oed visshet veta, stundom inträffat, att domkapitels ledamöter, hvilkas samvetsgrannhet hindrat dem från att döma om aftandlingar, hvilkas innehåll legåt utom omrldet för deras insigter, skickat desamma till något öniversitet för ått erkålla könRaentidits ttlåtande. Dessvärre Känna vi ännu flere exempel på motsatsen, exempel på att vederbörande consistoriales varit iska litet besvärade af samvetsgrannhbet, som af sakkännedom, Men exempla sunt odiosa; vare det nog sagdt, att man ingälutida be höfver gå till de akademiska kon ig:orierna allöhast, för att Pätråla Befordringsåkan deler, Lit också vara, att det i detta afseende stode bättre till, än hvad ett mångårigt och uppmärksamt iakttagande visat oss fal let vara — vi årö bercdvillige att, i Hän åelse af uppfordran, stå till tjenst med fakta — i dylika fall måste man naturligt vis lägga an på att erhålla icke blott ett någorlunda tillförlitligt omdöme, utan ett så tillförlitligt som iöjligl oi I fråga Farande -fnandlingars värde, äfvensom enhet i måttstocken för deras bedömande. Det är på grund häraf, vi tilläta oss att till vederbö0 7 sj i göra det i nå-!? F Far td ute AMA Fu et a FR TD AR rt Fr FT RT Vt KE rr AA KM