Aftonbladet – 27 februari 1874, sida 3

lagets miudre ickomstbringande, men mer: solida förvärfskätlor och genom sin redbar bet och öfverlägsna köpmannabildniog ut gjorde det.egentiga ryggstödet för det för troende huset åtnjöt. Melcher Winke återigen fortsatte med sitt öfverdådiga lefnadssätt och hängat sig ät alla de nycker och fantasier, som endas: kunna tillfredsställas, dö man har en furst lig förmögenhet . Han hade nyss anländt med hustru och dotter samt nägra beundrande affärsvänner till den stora bruksegendom han inköpt för snart sagdt halfva priset, och hvarest ban ou skrytsamt förevisade sin husboddeomtanke i en hel småstad af de täckaste arbetare bostäder. Sjelfva den sorgbundna Inga intogs aj fröjd vid anblicken af all den hemtrefnad som omgaf de förut så vanvärdade bruks arbetarefamiljerna, och lilla Viola-som nu fyllt sitt tionde är, men hvars förständs såtvor syntes brädmogna under det öfver. mätt af vetande, fadren sökt påtvinga den lilla — jublade öfver sina lektioneferier och lekte dagen i ända med allmogens blyga. men förtjusta barn. Mamsell Briquet hade gjort en resa till sitt bemland på nägra veckor. Dock var hon numera icke den enda lärarinnan för Viola, ty den fåfänge fadren ville ha olika nästan för hvarje sär. skild kuoskapsgren, och Melchers förkärlek för drifhusuppfostran gaf anledning till många strider mellan Violag far och mor, i hvilka den senare dock sällan lyckades bli den segrande, Till lycka för lilla Viola sjelf hade hon en utomordentlig lätthet att lära, och då hon var begäfvad med en riktigt mirakulös förmåga att minnas, skrattade hoa ät den älskande modrens alla farbågor för öfveransträngning. Det var derföre som Ingas bleka kinder pu mottogo en reflex af dottrens, purprade af helsa och lefnadslust, och hon tryckte med hånförelse det älskade barnet till sitt bröst, der de vandrade på tu man