Aftonbladet – 27 februari 1874, sida 3

dande engel!s medan på hans läppar tycktes fladdra en tanke, som aldrig fick ordens drägt. men som i sådant fall skulle ha he tat: Jag har ja ingenting lofvat. Min hulda, goda, trogna bjertevän! Mir räddande engel! upprepade Melcher, i de han vid åsysen af Inogas kyliga min rest sig upp och skaddade stoftet af sina knän Spara dina afguderifraser! svarade han hustru lugnt och kalit Jag vet ju ändå att jag för dig endast är den gyllene kalt ven. En qvart senare hade den stackars Iags med darraude band i vitnene närvaro under tecknat försäljningen af sivt kära barndoms hem och mottagit ytterligare byllningsniroj af sin tacksamme make. Hon egde numer; intet, sowm uteslutande var hennes, utom sin: nipper. Ack, de qvinnorna, burn lätt delåta sig bedraga! hviskade Melcher Winkes tanka till hvarandra, och huru litet de förstå sig på penningtransaktioner. Hvilken annan är en qvinna skulle ha trott på ett bötesbelopr at hundratusen i en affär p5 fyrahundratusen Mitt skrämskott var ypperligt! På ett mera fiat och diplomatiskt sätt kan man omöjliger få två hundratusen riksdaler disponibla Man uppmanar mormodren att ömma för sin dotterdotter, facit — hundratusen, och dotterz att rädda sin mor, facit — hundratusen. När qvinnohjertats strängar beröras af en öfvad hard, tonar straxt en serenad, som vaggar det späda förständet till sömn.; XIV. Det börjar skymma. Två å hade förflutit edan den festliga middagen, då första välgångsskälen för fir man Winke Bluhm dracks i M-lchers våning usder juobel och lyckönskningar. Affären hade tagit allt större och större dimensioner och i synnerhet an:ågs Malcher Winke förtjena fabnlösa summor, dö A thur Blabm deremot uteslutande höll sig till bo: