Aftonbladet – 26 februari 1874, sida 3

Jiersexpeditionens embetsoch tjenstemån icke mätte af riksåagen beviljas. Men, som loämndåt är, man inskränkte sig ej utesluItande till -behandliogen af denna punkt, lutan utsträckte diskussionen ,derhän, att den skulle kutna beröra frågan om dyrtidsTtillägget i ein helhet, — Diskussionen öppnades af hr Dickson. Han förklarade sig icke vara nöjd med vågot af förslagen, hvarken regeringens eller statsutskottets. Helet skulle hsn ha önskat en högre procentförböjning för de lägre och en minskad för de högre, ungefär i samma riktning som det af hr Abr. Rundbäck förut framställda och skulle ej heller ha haft vågot mot en äterremiss, på det frögan måtte bli underkastad en ny, grundlig pröfning; ett dyrtidstillägg för 1874 var ock nägot som ban skulle ha övskat. Men nu var det med en viss vemodsfall känsla han uppe trädde och yttrade sina åsigter, ty det vore, det insåge han, fåfängt att strida mot den kompakta majoritet som mot hans åsigter, mot regeringens prop. förefunpnes, Det vore icke, förklarade ban, för att söka öfvertyga denna majoritet som ban nu uppträdde, fåfängt vore detta, utan blott för att pågon röst skulle höja sig mot det beslut som bär tvifvelsutan komme att fattas. Bland de mot utskottets förslag afgifna reservationerpa hade tal. hufvudsakligen fästat sig vid grefve af Ugglas och påpekade, likt denne reservant, att man säsom skäl för att afslå ett dyrtidstillägg för 74 j finge så strängt fästa sig vid att 1874 Ärs stat redan vore uppgjord. Huru skalle väl, frågade tal., en enskild person förhålla sig i dylikt fall, dv. s. i händelse behofvet tvingade en af hans tjenare att vid början af ett svårt år, för hvilket lön redan vore bestämd, begära löaeförböjning just för samma detta år för att kunna lefva, det är dyrtidstillägg. Skulle då den enskilde, om bans finanser för öfrigt medgåfve en sålunda behöflig lönetillökning, väl vägra den? Visserligen icke. Tal. önskade att kammaren ville se saken på samma sätt. Sä mycket hellre kunde man göra det, som statens verkliga inkomster säkerligen så mycket öfverstege de beräknade. Paågrund häraf förklarade sig tal. pöyrka, att dyrtidstillägget för 1875 äfven måtte beviljas för 1874. Efter hr Dickson uppträdde hrr Åstrand och 4. W. Staaff. Böda framhöllo varmt i sina anföranden de mänga talande skäl som i allmänhet, och icke minst af statsutskettet sjelft anföres till fördel för ewt dyrtidstillägg. Som bevis på hur olika man kunde bedöma en inkomstfisga framdrog den förre bland annat, hurusom kammarens msjoritet, då det ätskilliga gånger varit satt i fråga att minska riksdagsmannaarvodet, ifrigt motsatt sig detta, förklarande att det vore omöjligt att lefva på mindre här i Stockholm; detta till och med vid tiipunkter då allt varit ojemförligt mycket billigare än nu. Nu vill dock, sade talaren, samma majoritet, hvars särskilda medlemmar uppbära 1200 rår för 4 af årets månader, att en siatens tjenare, kanske med hbustru och barn, skall kunna lefva på 1200 rår om året och finna sig nöjd med tredjedelen af den lör de ensamme riksdagsmännen förklarat vara för deras uppehälle här några mänader oundgäpvgligen nödvändig. Den andre talaren begagnade sin erfarenhet både som prest och såsom skollärare för att vitna, att kanske flertalet emb-tsmannafamiljer här i Stockholm lefva i kvappa, ja torftiga omstän igheter, att redan flere år före det förflutna utkomstbekymren börjat göra sig gällande inom dem och att de i följd häraf nödgats underkasta sig ivskrävknivgar, icke få och icke små, samt skildrade för öfrigt i lifliga färger brödbekymrens kanske icke minst för staten menliga följder. Det är icke embetsmännen, så slutade han sitt anförande, i hvilket mänga instämde, som ropa till oss om bröd, det är deras hustrur och baru. Må vi gifva dem det. Båda talarne yrkade att dyrtidstillägget skulle utgå såväl för 1874 som 1875. — Det hade en stund nästan sett ut som skulle majoritetens män ha för afsigt att savs phrases votera utskottsförslaget; men man fick snart den tillfredsställelsen att genom majoritetens främste man få höra tydligt och klart uttalad den bsigt, just denna majoritet hyser eller följer i fråga om dyrtidstillägget, då ordet erhölls af grefve Arvid Posse. Vi stå, sade talargpt fraisför en mycket vigtig fråga, den om förbållandet mellan staten och dess embetsmän. I ett land sådant som värt, der embetsmännen under mer än 200 år varit förberrskande, der är det klart att den tanken mäktat inrota sig att embetena äro till för embetsmännens skull, ej tvärtom, der är det klart att många embeten finnas, som äro öfverflödiga, att många embetsmän finnas med blott föga göromål. Under sådana förhållanden tränger sig den tanken fram: skall den nya representatioven stillatigande se dessa missförhällanden? Den kan det icke. Den har högljudt och inför tronen framställt sipa önskningar. Ovilligt har den beviljat löneförhöjningar och städse uttalat den keigten, att förhållandet mellan lönen och arbetet ännu ej vore regleradt. Fär hvar och en embetsman fulit upp att göra, då skall representationen ej vägra löneförhöjsing, ej vägra arbetaren sin förtjenta lön. Men representationen fordrar att arbetet skall stä i ett afpassadt förhällande till lönen. Så är ej nn förhållandet. Denna fordran mäste regeringen ej rätt ba uppfattat, ty hon har gjort blott litet för att utjemna de bestäende missförhållandena. I de verk, som stå hvart och ett under sin generaldirektör, der ha dock embetsmännen fullt upp att göra, och representationen har ock visat sig villig att tillgodose deras behof. Detta ädagalade till exempel blott en blick på den nya fängvärdsstaten. Vill regeringen, eller vågar hon — ty det ser ut som om hon ansöge svärigheterova allt för stora — taga en reorganisation om hand, skall hon finna det största tillmötesgående frön representationen. Men redan från bö jan har det sett ut, som om regeringen hyst dem uppfattningen att hon borde: undanskjuta frägan och-kormma med ett palliativ, ämnadt att för tillfället ställa embetsmännen till freds och ge ett fagert löfte ät representationen, Man har lofvat en komit6, ja, de finnas, som anse att en komit är just rätta mättet att döda en fråga och — bellre har jag, sade talavan an YvYaowoaringoeahan å Landa