Aftonbladet – 26 februari 1874, sida 2

som dess motiver skall jag i siaom tid af slöja för er. Det vsr ingen nödvändighet för mig att rycka slöjan af mitt förflutna lit och låta er se mig sådan jag varit, jag hade ju större skäl att endast visa mig så dan jag nu är under min förbättrirgsperiod. Men jag ville närma mig er såsom syrda ren närmar sig Försonaren, genom uppriktig bikt och ånger; jag kunde inte stå ma skerad inför sanningens enpgel; jag tyckte mig ovärdig att vistas i er närhet. Nåväl, frå Inga! Nöäväl, sanningens engel! Vägar ni svara mig? Na ha vi ombytt roiler, su är j:g er biktfar. Arthur Bluhm b:gagnade stundom det förtroliga tilltalsordet fru Inga, i stället for det mindre välljudande frn Winke, och Inga kände huru denna förirolighet allt mer och mer öppvade hennes hjerta på glänt för den mystiske främlingen. Hans angenäma sällskapsgåfvor, hans vörånadsfolla upp märksamhet, hans stillsamma lefnadsvanor efter det stormiga lif han fört förut, hans förmåga att roa och hänföra lilla Viole, som numera lekte med den dystra men vackre mannen och litet emellanåt uppma nade honom att se ond ut; se ut som en röfvaranförare — hvarefter han skrattande utropade der hon sattihans knä: Jo pytt! 1nte fick du mig rädå!; — allt detta sam manlagdt hade omärkligen alstrat en tillgifvenhet hos Irga, som mycket nära liknade en öm systers, och hon ertappade sig ofta med en längtan efier den fordna frukrade främlingen, en längtan, som var helt naturlig, då hans märvaro alltid gaf upp: slaget till intelligenta och lärorika samtal och på ett angenämt sätt afkortade de timmar, då hon öfvergafs at sin orolige man. D 1 2 på tiden o Uvar och from sanningar, som framsades 3 andlig talare, hvilken hbade blifvit Ingar favorit. Med ett ord, Arihur Bluhm syntes henne var. en man, som efter ett stormigt.