Aftonbladet – 26 februari 1874, sida 2

BALEN låg der nu leende i drömmen. Jag böjlel knä vid hans bädd och svor en helig ed att aldrig mera befatta mig med menniskohan del. Fasande för blodspengarne, öfverlem nade jag min ohyggliga affär åt styrman: nen till samma liga pris, till hvilket jag öfvertagit den, och utan vidare äfveniyr smögo vi oss fram till vär destinationsort.v Men hvarför fullföljde ni inte ert ädelmodiga uppsåt att kterföra de olyckliga till sitt hemland ?, sporde Inga, ännu bäfvande efcer den skräckful:a skiliring hon åhört. Amerikas kust-var i sigte, proviauten otillräcklig för en återresa, och fartygets besättning dessutom i raseri efter den nyss slu:ade striden. Den skulle ha gjort my teri, om jag satt i fråga en sådan handlisg af ädelmod. s Och hur tröstade sig er lille Ejnar? Som barn pläga göra det, genom nya intryck och nya Jeksaker. Men lärge be grät han förlusten af sin negerhöfding, hvilken ofta hade lekt med den lille, och det fordrades mycken möda att förklara honom horn jag för att rädda hans eget lif nödgades offra vår fiendes. Har ni flera kainswärken på erpanva?x återtog Inga, darrande på rösten. Nrcj min biktiar. Det kan vara nog med dem, jag omtalat. Och ännn förföljes jag i dystra stunder af deras blodiga skuggor. hvilka den hårda nödvändigheten tvingat mig att döda. De offer j:g deremot fällt under min krigarebana oroa mig inte det ringaste. Jag fyllde då mn pligt som militär, ehurn-. väl jag numera afskyr kriget, likasom de flaste göra det som sett det på nära båll. Emellertid har pi nu fått ett omständigt sedan om att veta sig I , på samma sorts öfverblick öf ag vill bara till aldrig till mina svärföräldrar, och att jag derstädes uteslutande egnat mig åt fredliga och industriella värt.