Aftonbladet – 25 februari 1874, sida 2

min lilla son. Jag inbillade mig derjemte, att jag var en sorts välgörare för de olyckliga, hvilkas öden redan voro bestämda, men för hvilka jag ja minskade fasan af öfverfarten, medan jag sjelf för min djerfva bragd, om den misslyckades, dömde mig till evig skam och vanheder. Allt för mitt barn — var mitt valspråk, likasom detta säkert skulle blifva ert under de hårdaste pröfningar. — Dock, Försynen dröjde inte länge med sin strafftdom. Min lilla son blet genom någon af besättningen, trots all min försigtighet, underrättad om, hvem som var rätta egaren till lasten. Ve mig, aldrig skall jag förgäta dessa fasans stunder, då den rättvise Guden skickade mitt eget barn såsom hämdens engel. Den lilla förebrådde sin far hans grymhet, han vände sig med afsky från honom, han kastade sig i famnen på de svarta och öfverhöljde med smekningar en ung, ståtlig negerhöfding, som hade blifvit hans favorit. Denne och den förnämsta af hans gemåler, som delade hans fångenskap, utgjorde riktiga praktexemplar af den afrikanska racen. Det var rörande och upprörande att se huru de genom kärleksfulla smekningar sökte trösta hvarandra under fångenskapen och huru de uppmuntrade sina modlösa olyckskamrater. Sömnen flydde från mitt läger och jag gret som ett barn vid min sons bädd, denne son, för hvilken jag viile offra allt och som nu blygdes för den, som gifvit honom lifvet. Minnet af min egen faders hårdhet hade alstrat i min själ beslutet att bli hans fallkomliga motsats, och jag slösade derför på min älskling både en moders och en fa ders hela ömhet. Slutligen började jag på nytt rafva på tanken att återvända med min laddning till Afrika och söka en kust, der jag i säkerhet kunde frigifva alla mina fångar. Mitt samvete skulle på det sättet få ro med uppoffring af nästan hela min förmögenhet, min sons blifvande stöd och tycka i lifvet. Och ni återvände, herr Bluhm? — Ack, säg mig att ni återvände! utropade Inga