Aftonbladet – 24 februari 1874, sida 3

I högst oförståndigt det är, att till de förres befattuingar någonsin befordra de senare. Aldrig faller det en klok landtbrukare in. att befordra vågon af sina dragare till körsven för de öfriga. Hvilka helt andra egenskaper fordras det icke af en som drager lasset, mot af den halfsofvande pojkvaskern, som kör det. Hvilket tungt och ansträngande arbete haricke den förre, men hvilket latmansgöra den senare! Dessa så olisa fordringar på en dragare och en körsven. på en ägre och högre tjensteman göra det nära nog till en total omöjlighet för den förra att någonsin — huru länge han än må tjenstgöra — blitva för den senares befattning rätt ämplig. Er strängare åtskilnad måste göras dem emellan än, tyvärr. hittills varit fallct, och detta så till rang som inkomster. Tjenstebefattningarnes olika natur fordrar det. men med oundganglig nödvändighet kräfves det äfven af en annan mera praktisk orsak. Det har nemligen de senare åren försports allt större brist på yngre tjenstemän, med hvarje år har det minskats antalet af dem, som söka inträde i embetsverken. Öfverflöd på tjenstemän i de lägre graderna är visst icke bra, rt en brist på dem är måhända icke bättre. Hvilken orsaken till denna b ist kan vara, det är här icke stället att utreda; här må vara vog att uppvisa ett enkelt medel att häfva den: Den högre tjenstemannaklassen skulle icke rekryteras från en lägre. och då denna sålunda aldrig minskades genom befo:dringar. så skulle dess antal snart nog blifva tillräckligt. Men, frågar någon, hvarifrån skulle man då få tjenstemän till de högre graderna? Härför kunde flera sätt finpas. Bäst vore måhända, ifall myndige män från de praktiska yrkena åtoge sig dessa befattigar. De lägre tjensternas göromål skulle visserligen icke vara för dem rätt begvämliga, och icke heller dithörande inkomster motsvara !eras vanor och behof. Men högre tjanster, ;ynnerligen om lönerna blefve någorlunda reelt öjda, skulle sannolikt vara passande för dem. ätt annat enkelt sätt vore. att alla tjenstebe attningar delades i tvänne afdelningar. den högre ler förmännens och den lägre eller de underrånades. Då någon nu sökte inträde i embetserken, utröntes först genom pröfning och exanen, för hvilkendera af dessa han vore mest lämpig. Den som glänste genom hvarjehanda talaner och som genom utseende och sätt tycktes En anlag att befalla, den fördes till den högre fdelningen. Den åter, hvars mest utmärkande genskaper voro flit, ordning och punktlighet, en förde till den lägre, der sådana egenskaper ro alldeles nödvändiga. Flera andra sätt kunde poas. men här ar icke stället att påpeka dem. lär må vara nog att hafva uppvisat. att en trängare skilnad måste göras melian högre och igre tjenster, äfvensom att en sådan mycket äl utan praktiska svårigheter låter sig genomiras. Men förnämsta vilkoret bärför är naturgtvis att lönerna för de högre blifva betydligt bjda. Och för en större förhöjning åt dem lar äfven ett annat skäl af största vigt. En rar har sig bekant, att embetscheferna en gång n året bjuda sina underordnade på en god midgsmåltid. För denna gamla sedvänja ligger t billighetsskäl till nd Man har nemlin ansett det tillbörligt, att äfven de underdnade. hvilkas knappa inkomster föreskrifva Mm umbäranden och försakelser af alla slag. åtte en gång om året komma i åtnjutan en dags ombyte från deräs magra hvargsdiet. Denna årliga middagsmåltid var i rjan frivillig, men har örvorgått till häfd h betraktas numera som en af de lägre tjensteinnens ordinarie löneförmåner Embetsmiddarue äro onekligen ganska bra. men blefve ddagsbjudarnes löner höjda. så skulle de sanlikt blifva änpna bätte och hvad som är vigare, tillställas icke en utan måhända två gånr om året. Och på sådant sätt skulle förhöjning er dyrtidstillägg åt högre tjenstemän medföra icke så obetydlig förbättring af äfven de läg; löneförmåner. Man skulle slå två flugor i smäll, och sålunda, utan vådor för det allanda, gå äfven de sistnämndes önskningar till tes. (Forts.)