Aftonbladet – 24 februari 1874, sida 3

stor än 4 gg (MMSänÅt) Samhället är i våda. N ycckor ha förflutit, sedan regeringe framlade sitt .örslag om åyrtidstillägg. Ma har nu huntit an Värmare begrunda det. Oc den häpnad, som vin första genomläsandet bi tog hvarje mera djupsinn. medborgare, den hs nu efterträdts af ett fast best att med alla kra ter söka göra det om intet, x varthän skull det väl leda, i fall riksdegen bifön. detta fö slag, som äfven åt de lägre tjenstemämron för slår ett dyrtidstillägg af icke mindre äs 3v cent. Inser icke regeringen, att sjelfva beska. fenbeten af deras tjenster nödvändigt fordrar s knappa inkomster som möjligt? Hvad annatä det väl. som under senare år möjliggjort fö dem att uppfylla regeringens ständigt stigand fordringar, om icke just den omständigheren att deras löner äro så ytterst små? De håfvi derigenom blifvit skyddade såväl för maklig väl lefnad som tidsödande förströelser och sålund: satta i stånd att egna all sin tid åt statens tjenst Dessa så lyckliga förhållanden, dem vill rege ringen nu gifva till spillo, och det endast pi grund af vauliga bumanitetsoch billighetsskäl Väl må den enskilde siräcka sin senptimentslite så långt, att han begrundar, hvarför. då all: andra samhällsklasser simma i öfverflöd. sta tens lägre tjenstemän skola kämpa med umbä randen af alla slag. Men statsmannen. han få ej tänka så, han får ej se på det billiga, en dast på det nyttiga. ch i detta sistnämnde hänseende. buru förderfvelsebringande komme ej regeringens förslag att blifva både för stater och ailmänheten. och äfven för tjenstemänner sjelfva! Genom löneförbättring skulle de blifva. hvarken mera villiga och tjenstaktiga vid all mänhetens betjenande, eller mot förmän mera ödmjuka och underdåniga, än de redan äro: kanske tvärtom, kanske skulle i det hänseendet lyckligare ekonomiska förhållanden hafva sam ma inflytande på dem som på alla andra. Och för regeringen sjelf, hvilka vådor! Finge äf ven de lägre tjenstemännen sin någorlunda anständiga bergning. så skulle de blifva mera sjelf ständiga, mindre i behof af befordran och af förmäns gunst och nåde; den nuvarande goda an dan inom embetsverken skulle försvinna, och måhända äfven der fritänkeri och rabulism vinna insteg. Regeringen har i sitt förslag helt och hållet förbisett de lägre tjenstebefattningargarnes natur och väsende. Deras innehbafvare måste fortfarande, som hittills, hållas till den möjligast trägna tjenstgöring, och som ett vilkor för att kunna stå ut härmed förses med de möjligast knappa inkomster. De hållas härigenom i ständig öfning och blifva allt dugligare, på samma gång deras uppmärksambet al rig drages ifrån tjenstegöromålen. De böra icke ens hinna tänka på. hvilka andra bättre förhållanden äro rådande inom andra verknings kretsar. Och i lycklig okunnighet härom blifva de, så att säga passivt nöjda med den svältdiet. som andra yrken efter sina förhållanden skulle kalla den, men som de från början blifvit vanda vid. Staten skall på detta sätt i dem alltid hafra en sorts på en gång nyttiga och billiga räkneoch skrifningsmaskiner. anspråksoch viljelösa. men i öfrigt förnuftiga och oumbärliga. Sådana äro de lyckliga förbållanden, som hittills varit rådande, och under hvilka samhället skridit allt vidare fram til! allt större odling och välstånd. Huru skulle väl nu den föreslagna inkomstförbättringen härpå inverka? Jo, de lägretjenstemännen skulle då, i likhet med andra menniskor, få smak för nöjen och förströelser. då och lå vilja hafva ledigt, bängifva sig åt vällefnad med deraf följande maklighet. Med ett ord skgrdt, de skulle blifva totalt odugliga att för rätta sina så maktpåliggande göromål, och en följd härutaf, statsmaskineriet skulle kunna rub bas i sin nuvarande jemna gång. Men detta allt för höga och öfverdrifna dyrtidstillägg åt lägre tjenstemän är långt ifrån len enda orimlighet i regeringens förslag. Be träffande de högre tjenstemännen har regeringen gått till motsatt ytterlighet och åt dem fö reslagit alldeles för knapp och obetydlig för bättring; åt de förre ända till 300 rdr, åt de senare endast 1500. Denna njugghet mot de högre kan synas svår att förklara. Men antag igen har regeringen betraktat frågan alldeles lör ensidigt, sett den endast från billighetens synpunkt, och åt högre och lägre tjensteman föreslagit inkomstförbättring i proportion till de verkliga svårigheter och den verkliga nöd. de hafva att Sämpa med. Men detta är alldele oriktigt. Så får ej saken ses, utan man måste örnämligast se på befattningarnes egen natur. jå deras väsende och ran; Och sedda från jenna synpunkt, hvilken himmelsvid skilnad mellan högre och lägre tjenster, och huru helt olika måste icke de med dem förenade inkomterna vara! Detta blifver uppenbart. synnerigen om frågan betraktas i sammanhang med let ännu gällande abderitiska befordringssät et, öfver hvilket allvarliga klagomål-så länge lifvit höjda, utan att vederbörande hittills gjort rågot för att afhjelpa dem. De högre tjen stemännen hafva att fatta beslut, öfvervaka sina underordnade och tillse, att dessa fiigt och ordentligt fallgöra sina åligganden; ill de sistnämnde åter hör det att handägga ärendena, afgifva sitt betänkande och edan öfverlemna dem, sålunda behand!ade och 1itredda, till förmannens påseende och underskrift Dessa så olika åligganden fordra naturligtvis velt olika egenskaper. Den som passar för det na, kan vara till det andra olämplig; en dugli; örman kan vara en oduglig underordnad, oc ivärtom. Men oaktadt denna så stora olikhet. muru tillgår nu vid befordringar? Jo, då en vögre tjenst blifver ledig, så befordras till den ågon lägre tjensteman i samma embetsverk, ler han då förut tjenstgjort. vanligen en 30 å 0 år. Under denna tid har han visserligen hunit skaffa sig en fullkomlig känvedom om alla rid detta embetsverk förekommande göromål, nen svårligen kan väl denna ringa fördel motvara de många andra hänseenden. i hvilka de inderordnade göromålen och de ständiga penning;ekymren gjort honom för en chefsplats mindre ämplig. Nästan omöjligt blifver för honom ett lå kunna förskaffa sig förmannens imponerande nin och vana att befalla. Man hör ibland säses: Det är de lägre tjeustemännen, som draga asset. och de högre köra det.Denna liknelse ir fullkomligt riktig och framställer i den klaaste dager, hvilka helt olika egenskaper det ordras af högre och lägre tjenstemän, och hurn