Aftonbladet – 24 februari 1874, sida 2

redliga idrotter. Man vet och erkänner etta — fabli hörn Jänge? Så länge, som vi ke blott gå framåt, titan ock läta verlden ca om det. De stora och mäktiga komma j, för alt uvka Pop oss; vi måste söka upp om och bevisa Act. At Yi förtjena bättra, in att ringaktas och glömmas. Man har redan länge sagt, att utställningarnas tid är förbi. Vi veta det ej, xo det ej heller, men vi vets, att det är sit onyttikt yrke att uppträda som profet ller görä sig till förmyndare för framtiden. Det inse vi ock, att det icke blir Sveriges sak att inverka på det resultatet, men att vårt land väl kan motverka sina dyrbaraste intrössen gönöm att försumma erbjudna till: tällen, att låta ferldcå våtä, ätt det lefvar och att det besitter dugande kräft. . Är cd positionernas tid en gäng ute, den idör th brukad, så få vi nog, vår bön förutan, böra derom : nu gäller det att nyttja tiden och fortfatande bahölla sin plats under en id6s bangr, som tjd!igöh äjnä cj sagt oss sitt sista ord. Och varat skall ad dör ot rigt draga en sådan slutsats? Midi ät är pyhetens första retelae och behag hade företa verldsutställningen 6,039,060 besökande och 13,197 utställare, den anura (1855) — undef dö väl bekanta ogynnsamma tidsomständigheterna — 5,162,009 besökande och 23 594 utställare, den tredje resp: 6 211.000 och 28653 samt den fjerde öfver 18 millio: ner besökande och mer än ett halft hundrafn: sental utställare. Få fakta betyda mer, än lösa förmodanden hos dem, som hunnit blifva blaserade och ej längre finna saken pikant, så torde det vara bäst att tillsvidare lemna derhän, om man för närvarande befinner sig i början eller slutet af verldsutställningarnas historia. Blott ett är säkert, nemligen det, att frågan om deltagande i dem eller ej ställer sig väsentligen olika för en liten och för en stor nation: hvad den senare kan sätta sig öfver, skall den förra be trakta som ett gycnande tillfälle att gripi i flygten. Och vidare hemställa vi till deras öfvervägande, som något gifvit akt på det svenska lynnet, den frågan: är det tänkbart, att Sverige skulle afbålla sig från den företa stora verldsutställniogen I ett land, som gär att fira sin frihets sekularfest, som till sine medborgare upptagit hundratnsental af nordens söner, med hvilket vi stått i ewt aldrig rabbadt vänskapsförhållande, och med hvilket våra kommersiella förbindelser redan äro af större betydenhet, än med flere af våra vigtigaste grannländer? Låt månar derna gå och året fyllas, tills tiden blir knapp och rättmätig tvekan kan nppstå, om ett värdigt uppträdande vidare är möj ligt: då skall ett allmänt rop öfver vär tillämnade skam och förödmjukelse höja sig, då skall i den nationella tröghetens spår dess oskiljaktige följesven, hetsighetsn, storma fram, för att söka htertaga det för sammade och, i bästa fall, lyckas — till hälften. Då blir tiden för rue!se och harm — öfver dem naturligtvis, som ingenting förskyllat — och för dyra löftev, att göra bättre nästa gång, och så glömma dem, när den gången kommer. Ännu är det tid, god tid, men ej öfver: flödig. Det är regeringens förtjenst och heder, att hon ej dröjt i god ro, utan skyndat att af denna riksdag begära de oundlgängligaste medlen. Må man ock ihägkomma, att utan detta initiativ, som hon dock ej kunde undgl ait taga och hvars Triktigbet man en gång skall erkänna, värt I nteblifvande skulle till nöd kunna förklafran; men gedan det tagits, skulie ett afslag från folkrepresentationens sida gilva ät detta uteblifvande en prågel, som vi kanske snart skulla få anledsing att beklaga Om så sker, må då ansvaret för kortsyntheten drab ba å det håll, der man envisades att tillsluta sina ögon!