Aftonbladet – 21 februari 1874, sida 3

memorial rörande verkställd granskning a riksbankens tillstånd begärde hr Wallenberg ordet och anhöll att få framställa nägra aumärkningar. Till en början ville tal. beröra åtgärderna för myntreformen; det vore dock tydligt, att hrr bankofullmäktige härvid intet försummat, utan mäste felet ligga på annat håll. Då reformen i fjol beslöts, borde regeringen samtidigt ha begärt anslag till maskiner för utmyntninfen; myntverket vore närmast att förlikna vid en mekanisk verkstad, och en dylik kunde 8j umbära tidsenliga maskinerier. — Den (i memorialet omnämnda) öfverskridna sedelutgifniogsrätten vore, menade tal, ej något öfverraskande, så länge riksbanken skulle redovisa ej endast utelöpande bank: sedlar, utan äfven annat, som skall säsom banksedlar anses. De völdsamma åtgärder. hvilka riksbanken i höstas företog, ansåg tal. ej hafva varit af bebofvet påkallade. Men han trodde, att man äter borde ändra bestämmelsen om tre månadere utländska vexlar. så att dessa få utgöra grund för aedelutgifningsrätten. Kammarens beslut blef bifall till den af bankoutskottet tillstyrkta dechargen för hrr fallmäktige för 1872, samt för i protokollen antecknade beslut för 1873, äfvensom decharge för styrelsen vid diskontkontoret och afdelningskontoren. Lagutskottet hade, meå anlednirg af K. M:ts proposition angkende vissa tiliägg och förändringar i sjölagen, tillstyrkt btskilliga bestämmelser om hvad ea fartygsbefälhafvare hade att vid samman stötningar mellan fartyg iakttaga. Hr Wallenberg yrkade, att — då lagen berde vara klar ej blott för den rättskipande utan ät. ven för den lydande — de nya bestämmel serna skulle upptagas i 171 3, d. v. s. under rubriken: Om skada genom fartygs ombordläggoing, och ej, stsom utskottet föreslagit, i 176 2, fom handlade om fartygs strandniog. Hr v. Gegerfelt försvarade utskottets åtgörande och snmärkte, att ej ene rabriken: Skada gexom ombordläggningfullt passade för de nya bestämmelserna, com handlade om befilbafvares skyldig beter mot annan befölbhafvare samt denves fartyg och besättning, hvilka lidit skada genom ombordslöggning. I denna, mera formela fråga utspann sig en terligen vidlyftig diskussion, hvaruuder återremiss yrkades, utom af hr Wallenberg, äfven af bir Carleson och frih. Sprengtporten. H. exc. justitiestatsministsrn atgaf den förklaring, att segeringen ej ville motsätta sig det ändrings förslag, lagutskottet framställt, och hvarigenom minimum af bötesstraff blifvit bestänsit till 100 rdr och förordade derför bifall till lagutskot:ets hemställan, hvilket äfven blef kammarens beslur. Första kammaren biföll dessutom utan diskussion K. M:ts, af konstitutionsutskottet tillstyrkta, proposition angående ändrad lvdelse af regeringsformens 85 2, samt K. M:ts, af lagaotskottet tillstyrkta, proposition angående reglering af biskopslönen i Lund. Inom Andra kammaren börjades förhandlingarne såsom vanligt med justering af protokollet öfver föregående sammaniräde, men derpä öfvergick man ej, som eljest van ligt är, till föredragningslistan, utan uppropade talmannen i stället grefve Arvid Posse hvilken förat antecknat sig för erhållande af ordet. Grefve Posse begagnade det för att ställa ett slags interpellation till finansministern, statsrådet Wern. Han påminde om det yttrande han vid ett föregående sam manträde fällt rörande statsregieringspropositionen, hänvisade på de nu tillgängliga af statsutskottet uppgjorda tablåerna, som gjorde det lätt att öfverskåda statsregle ringen och fann sig föranlåten att förnya sitt påstående om att regeringen verkligen har för afsigt använda upplånade medel för att dermed bestrida löpande utgifter. Post efter post granskade han den föreslagna statsregleringen och fann att endast några och tjuxo millioner komma att användas till byggnader och sådant som funnes qvar och som således kunde utvisa hvar penringarne egentligen blifvit nedlagde; det öfrige användes till löpande utgifter. Skilnaden mellan de nu föreslagna och föregöende års utgifter utgjorde en samma öfverstigande tolf millioner, hvilket utvisar en betänklig stegring. Finansministerns vid ett föregående sammanträde ut:rydkta för hoppningar voro, befarade talaren, alltför sangviniska och det skulle ej fordras mera än ett par millioners minåre inkomster, än som beräknats, för att det skuile blifva nödvändigt att lägga upp ett nytt lån. Ja, man kunde vara viss om att eå skulle komma att ske för den händelse att riksdagen nu beviljade allt hvad K M:t äskat. Han fann dess utom egendomligt att man nu, under närvarande förhållanden, föreslagit så högst betydande upplåningar. Isskränkningar må ste ega rum och det borde icke förvåna nä son om statsutskottet föresloge alla möj liga sådana; om det minskade eller rent af ströke många af de äskade summorna. Finansministern upptog till besvaraade de . anmärkningar, com af den föregående tala ren blifvit framstälda. Han förnekade, att) nägra lån voro ämvade att upptagas för att) dermed bestrida löpande utgifter. Detsom. bade kommit grefve Posse att antaga detta var, sade han, blott den omständigheten att man i bokföringens intresse och för att istadkomma ett af riksdagen Bstundadt ti digare bokslut, bsgagnade sig af nu dispo nibla tillgångar för att betäcka under 1875 nödiga utgifter, till hvilkas bestridande el jest ej medol utfölle förr än år 1876. Hvad de stegrade utgifterna beträffar, sä voro de ju, sade han, en nödvändig följd af tiden. j och hvad de der betydande upplåningarne! vidkommer, vid hvilka grefve Posse nu fä stade så stor betydelse och ansägo så klandervärda. så vore de afsedde blott i och för jernvägsbyggnader och irgalunda större än behofven kräfde. . Ordet begärdes nu af vice talmannen. frih. Åkerhielm, som skarpt uttalade sig mot lagligheten af den nu förda diskussionen, mot letta sätt att, i strid mot både grundlagens och arbetsordningens bestämmelser, till en regeringens medlem framställa en interpelation, hvilken man egentligen först behöfde sammarens tillstånd att framställa, och hvilsan dertill borde vara affattad i ea bestämd, ydlig form, och önskade att kammaren för