Aftonbladet – 20 februari 1874, sida 2

Vi hafva förut omnämnt diskussionen i tyska riksdagen angående det af SchulzeDelitsch framstälda förslaget om arvode för riksdagens medlemmar, men återkomma, enär saken företer mycket af intresse, nu åter dertill. Detta förslag framställes re gelmessigt i hvarje session. Det har redan flere gånger antagits af riksdagen, men förbundsrådet har städse vägrat att gifva sitt samtycke dertill. Förbundsregeriogarna ha deremot halft uppfylt den af riksdagens majoritet uttalade önskan, derigenom att de medgifvit de deputerade fri resa på jernvägarne. Motståndarne till Schulze-Delitschs förelag fästa i synnerhet uppmärksamheten på denna förmänsrättighet. Andra deputerade ha framhållit, att ställvinsen som riksdagsman är ett hedersoch förtroendevärf, Bom utesluter grundsatsen om ersättning. Förslaget antogs icke desto mindre med stor majoritet, nemligen med 229 röster mot 79. Enär regeringens medlemmar icke ha deltagit i diekussionen, vet man ej om förslaget denna gång skall röna ett välvilligare mottagande hos förbundsr det än förut. Bismarck tog visserligen till orda, men det var blott för att besvara nägra personliga anmärkningar af Lasker. Denna episod af förhandlingarna förtjenar att särskildt omnämnas. En deputerad bade med styrka framhållit, att Bismarck tid efter annan uttalat sig för att riksdagsmedlemmarne icke borda erbålla något ar vode, men kanslern hade dock ständigt anmärkt, att han vid tillfälle mycket väl kan: de ändra sin mening ech sjelt begära arvode för medlemmarre, om omstän 2igheterne tycktes honom föranleda en sådan förän dring. Talaren ansög derför, att gent emot detta löfte af kansiern var hela debatten om denna sak onyttig och att man rjorde bäst uti att lägga hela afgörandet i Bismarcks hand. Mot detta råd, som hade en stark bismak af smicker för rikskanslern, protesterade Lasker. Så mycken högaktning jag än hyser för rikskanslern — sade han — måste jag dock beklaga, att man vill förguda honom, ja, göra honom till den på en gång rörande och sammanhållande krafter i riket och betrakta den tyska författningen som afpassad efter hans hbeqvämlighet. Jag är öfvertygad om, att upprättbållandet af författningen icke beror på en enda man. Om den tyska enhetsiden blifvit förkroppsligad i denne man — jag talar om rikskanslern — skulle hans individnella kraft dock aldrig ensam ha varit 1841, således för tretiotre år sedan, som rikets ständer första gången framstälde den anhållan om nytt reglemente för myntoch kontrollverket, hvilken sedan upprepats 1848 och 1860. Bland märkvärdigheterna i denna historia bör ej glömmas, att K. M:t 1860 fann sig böra förständiga öfverdirektören att inom Mars 1861 inkomma med ett yttrande, som i samma månad 1856 från honom infordrats. samt gifva kommerskollegium ett dylikt försläggande i afseende på ett förslag, som kollegiet 1857 fått befallning att utarbeta.