Aftonbladet – 20 februari 1874, sida 2

KORLOTEL erHollo UNderfavtelse om eLv al Oo fre verdirektören och myntmästaren vid mynt mq verket afgifvet yttrande, af innehåll att, då lm: vid myntning mindre myckenhet siif-ioc ver kostnaden för hvarje färdigt myntstycke öp blefve drygare än vid myntning på en gång bl af en större myckenhet, fullmäktige borde jfr: på en gång revyvirera så stort belopp en-sa riksdalers mynt, som kunde vara tillräck-pa ligt för minst ett helt års utvexling. Efter m ytterligare skriftvextling ivimnet hade bankoHe fullmäktige slutligen i Jali 1872 fannit sig )så nödgade ait till K. M:t ingå med en fram-lsa ställning i ämnet. Sistlidet ärs bankout-!go skott pipokade ock förhållandet, alldenstund lac utskottet g nödvändiet att, såvida fullva mäktige skola kunna fullgöra åliggandet lat att tillse, att nödigt förräd fianes för att im riksbankens kassor tillbandahälla silfver-ti mynt af alla de valörer, som enligt gällanci de myntordning utmyntas, fullmäktiges re-In; qvisitioner ä myntning fullgöras. och aitbl I myntverket icke lemnar fullgörandet å sido, ns iatan att ens underrätta fallmäktige om an-ty ledningen dertill. Bankofnllmäktiges skrifvelse af den 4 Juli 1872 till K. M:t föranledde, att från öfverdirektören vid myntverket yttrande i ämnet infordrades, hvilket i April påföljande är till fullmäktige öfverlemnades. Sedan desze den 29 Maj samma är derå aflätit svar. har frögan förblifvit hvilande hos (K. M:t. Ännu har iogen garanti vunnits, ati riksbankens myntningsreqvisitioner lem nas utan afseende hos den fria och sjelf ständiga makt, som kallas kongl. myntver ket, samt att banken följaktligen kan, utan eget förvållande, sättas ur ständ att upp: fylla sina skyldigheter. Under förloppet af denna strid mellan banken och myatverket uppstod en ny, hvarom sistlidet ärs bankorevisions-berättelse meddelar de allra mest kuriösa upplysningar. I slutet af år 1872 hade enskild pengu fö m ci ve de ti st Ib ti d Ht al sj fc vn D st 3 ning-inrättning för riksbankens räkning in-jej lemnat 54 stycken silfverplantsar och afln riksbanken erbållit liqvid för silfverpartiet. d Då silfret ej för tillfället behöfde utmyn-la tas, begärde. fullmäktige att det skulle tillft riksbanken utlemnas, men fick till svar, attljö sådant ej kunde ske utan föreskrift frånja statskontoret. När fullmäktige nu hos stats-la kontoret begärde ett sädant förständigande,lv förklarade sig detta ej kunna göra mer, än jt: infordra öfverdirektörens yttrande. I det afgifta yttrand lemna silfverp ot nekade öfverdirektören att ut: tsarne med mindre myntskatt — 2,005 rdr 76 örs — erlades för det i fråga d n 8 fi varande silfverpartiet, oaktadt detsamma ej: komme att utmyntas! Fullmäktige mäste nu äter vända sig till K. M:t med begäran om rättelse. Efter redogörelse för denna egendomliga sak funno sig revisorerne föranlätna att framhålla, att fullmäktiges anspråk, enligt reglementet, på redovisning för riksbankens behållningar hos myntver ket, ej borde få på detta sätt behandlag, och att de; vore af vigt, att riksbankens och myntverkets inbördes förhållande i det hela!s så ordnades, att ej uppfyllelsen af fullmäk jo tiges åliggande att tillse, att nödigt förrädn af mynt alltid finnes till; ängligt, icke måtte I b 1 k 8 f 0 k n g Ikuana geoom mystverkets förvållande onö-k digtvis försväras eller omöjliggöras. Derförs hemstälde revisorerne, stt riksdagen borde hos K. M:t anhålla, att det för myntverket)b nu gällande, den 30 April 1836 utfärdade t reglemente mätte varda öfversedt och än-fi dradt i de delar, der detsamma befinnes icke ja vara för nuvarande förhöllanden lämpligt. k Uppenbarligen är en sådan åtgära aflt högsta behof påkallad. Emellertid förekom-0o mer ej något derhän syftande förslag i nu-!b varande bankoutskottets ofvan anförda ut-la låtaude, och synes utakottet hafva ansetts sig sakna befogenhet att ett sådant fram-år ställa. Det vore rätt illa, om derför ingen-!g ting skulle blifva gjordt för afhjelpande aflv I de betydliga och betänkliga missförhållan-f den, som striderna mellan banken och mynt d verket delvis röjt, men som för öfrigt ej)n inskränka sig blott till det området. Enle reservant i utskottet, hr Gumeelius, harlli anvisat en utväg, i det han yttrar: Dä det för riksbanken och för allmänna lrörelsen är af största vigt att guldmynt, enligt den svensk-danska konventionen, uta lt alltför stor tidsatdrägt blir i tillräcklig I mängd tillgängligt, och då det äfvenledesi är avgeläget, att ej bankens förräd af silf-le Tveroch bronsmynt tager slut, så att ut lå vexlingen af mera efterfrågade sorter måste pg högst betydligt inskränkas eller alldeleesf(q upphöra, samt då således myntningsfråganb är företrädesvis ur banksynpunkt vigtig, sö ls torde statsrevisorerne icke hafva saknat an-ld ledning att just i sin. berättelse om riks-lj banken hellre än i berättelsen om stats-Iu I verket, dit myntverket räknas, inlägga sinlyv Thos K. M:t anhälla om granskning och nöbestämda hemställan, att riksdagen måttellj 3 dig förändring af det öfveråriga reglemen-d tet för myntverket, som i gannivg icke mot-g svarar vör tids kraf. Sedan riksdagen tilllf ttet öfve:lemnat statsrevisorer lo arande berättelse, torde utskotln likväl funnit sig grundlagsen )2 ligen förhindradt att göra den framställ-l1 riksdagen, och h som statsrevisorerneln s behöflighet banko-le nogsamt känner, hafva haft an-Ir ledning att till kamrarne återlemna den dellt af revisionsberältelsen, som handlar om mynt-Ån verket, med hemställan hurnavida densamma I borde hänvisas till statsutskottet. Det tår ej kaana förnekas, att ofvan bed rörda förhallanden böra rävtas: om hittillse svårare olägenheter utebliivit, hvem svarar r för, att sådana även framgent skola ute-v blifva, derest det får fortgå, säsom hittills, ln att af bankofullmäkiige, med oförtydbartld stöd af deras reglemente, gjorda reqvisitio-v ner af myntverket lemras utan afseendeln och, när de förnyas, endast föranleda års-1d länga strider. Det hade derför varit önsk-le ligt, att bankoutskottet, när det ansäg giglb ej ega rätt att underställa kamrarne ettlg förslag, att anhålla om nytt myntverks-E reglemente, säsom revisorerne förordat,le hade valt den af reservanten anvisade ut-s väg att bringa ärendet under riksdagensla afgörande. Skulle man nu ej anse kam ls rarne kunna, efter den negativa behandling.ln frägan rönt, ändock omedelbart besluta enld skrifvelse, så kan otvifvelaktigt statsutd skottet på egen hand upptaga ämnet ochf föreslå en sädan hemställan till K. M:t. lq som ravisorerne verkat ) hvilket vi härmed un