Aftonbladet – 18 februari 1874, sida 2

På andra sidan gatan stod en moder, med sitt barn. De tycktes ha sett bättre dagar, och de blickade nu så ärgsligt spörjande upp mot konsul Winkes vhaing, för att uppfånga en skymt af sin räddande engel. Da visste af gammalt att de bortvisades af assessorskan eller af herrn i huset, hvilka aldrig fördrogo åsynen af tiggare, och att endast den lyckliga tillfälligbeten, då de träffade Viola eller hennes mor, medförde nögon välsignelse för dem. Jaså, är det det der herrskapet?utbrast Melcher, som närmade sig fönstret. En f. d. kryddkrämarfru, bvars man äflades att bli grosshandlare och derföre ruinerade sig. Jag har hjelpt den der onkanm med sitt barn så många gänger, ait jag för längesen tröttnat på dem. Muv vänjer sådant folk på halsen på sig, om man visar dem aldrig så litet barmhertighet, och sedan göra de en den äran att anse en som sin målsman för hela lifvet. Det är tacken för ens godhet. Se här, lilla Viola, spring ner till portvakten och fråga hvarför han inte har ögonen också på bakporten osh köksvägen; vinka tiggarne in i företugan och ge dem den här femriksdalergsedeln efter det är mammas födelsedag. Men säg dem uttryckligt att de aldrig få visa sig mera i vårt hus; då skickar jag polisen på deri Ja, nog ska jag ge dem sedeln, men inte säger jeg dem så stygga saker. Di ä nog ledena förut, lilla pappa.n Seså, ge mig då gåtvan tillbaka!s ropade Melcher Winke, men utan att vli hörd af den lilla yrbättan, hvilken, smabb som vinden, störtage ner utför trapporna. Den lilla sjelfsvåldiga ungen! utbrast fadren, till hälften ond, till hälften leende. Den lilla räddande engeln! hviskade modren och kastade ea dyster blick på det böpfallande armodet dernere på gatan. Näå, hur gick det med värt telegram, min sköna gembl?: sporde Melcher, i det han kastade armen kring sin hustrus lif. Åsynen af den der olyckliga gruppen har bestämt mitt svar. (Forts.)