Aftonbladet – 18 februari 1874, sida 2

VINGLAREN.) BERÄTTELSE AF JOHAN JOLIN. Och fall? tillade Inga, i det hon, liksom bedjande den i dag så särdeles älskvärde maken om ursäkt, kysste hans kind. Men Melcher låtsade icke om hennes anmärkning, han hade vart sig att vara döf för slika missljud, han fortsatte i stället med allt högre entusiasm: Och tror du, min lilla kortgynta, affärsokunniga qvinna, att lifvets njutningar, den rikes extravaganser äro något värdigt mål för mina sträfvanden; nej, de äro endast medel, djerfva ginvägar till lyckans tempel, men derna lycka heter för mig ett ärorikt namn hos efterverlden, ett namn, som också vore ditt och vårt dyrkade barns. Hvarför skulle inte också vårt land kunna frambringa en Peabody, som slår alla barmhertiga med häpnad genom sina mirakulösa donationer och välgerningar? Vi ha jure dan en Sven Renström. Han har förvärfvat rikedomen på sparsamhetens väg, jag vägar en kapplöpning med honom till samma mål på frikostighetens. Ack, jag känner med mig att jag skall lyckas! Men derför friskt framåt i stormen och hvirfveln, medan man är ung och stark; på älderdemen skola vi lefva indraget, enkelt, fromt och patriarkaliskt, lyssnande till kören af tusendens välsignelser och solande oss i medvetandet, att vi gjort mera för den lidande menskligheten än någon afjordens så kallade store. Och nu har du skådat hjerterötterna af min fåfänga. Den är en svaghet och ingen dygd, det medger jag gerna, men en mensklig, en måhända förlätlig svaghet. —— 4) Se A. B. n:r 25—36 och 38.