Aftonbladet – 17 februari 1874, sida 2

ligen och för det tredje bör ej förbigås. attlv kommoarskoilegium, när qvix I komma eller — säsom det heter ulmakt och plakat — der I örefalier, enligt don åberopade sen skall taga sin tillflykt dels till keneral tullstyrelsen, dels till sundhetskoilegium, hvilket sistnämnda också är det verk, hvarifrån påbud utgått — genom kung. af den 1 Dec. 1873 — om de i förordningen föreskrifna desintektionsoch reningsätgärder ooNu frågas, huruvida det, med enkom fattad föresats att utspekalera den största möjliga splittring och det största möjliga omsvap i ett äreudes haniläggniag, skulle gå för sig att åstadkomma något värre, är hvad här ofvan beskrifvits. Vidare spörjes, hvarför ej hela det ifrågavarande bestyret lämpligen skulle kunna på sundhetskoliegiet öfverflyttas. Och i sammanhang härmed må den ytterligare hemställan vara tillåten, om ej kommerskollegiets befattning med karantänsväsendet tilläfventyrs kunde få gå alldeles samma väz. Ett annat exempel! Sjömanshusen stå, enligt reglementet af den 4 Mars 1871, under kommerskollegiots s. k. inseende — ett i fråga om sagda kollegium ofta begagazdt ord, hvars betydelse också ofta torde fak tiskt vara lika med noll. Val af ledamöter i direktionen för ett sjömanshus verkställes inför vederbörande stapelstads magistrat; när val skett, anmäler magistraten dess ut: gång hos kommerskollegiet, som har att ut färda förordnande för den valde — i sanning ett mål, som man ej vet om man skall gråta eller skratta åt. Men härmed l1 är ej slut på den sannfärdiga och lärorika js bistorien om kollegium och sjömanshusen.l; 1 j mm LR ma Am A mÖÅ re Mm FF AA NE Ta dr Mc bök Lr Kollegium skall nemligen ocksä reglera sjö manshusdistrikten. Här märkes, dels att nyss anförda författnivg så noga som möj ligt angifver, huru denna disiriktsindelning skall ske — hvarje distrikt utgöres af sta pelstaden med dess tullkammaredistrikt och den landsort, som i afseende å handel och sjöfart är att hänföra dit — dels att kollegium, såsom dess kungörelse af den 10 Mars 1871 om sjömanshusdistrikten utvisar, ändål. ej kan skrida till regleringsätgärden, innan det från generaltullstyrelsen inhemtat upp gift om stapelstädernas tallkammaredistrikt, hvarefter naturligtvis regleringen helt enkelt faller af sig sjelf, ungefär lika lätt som ett vanligt renskrifningabestyr för don) skrifkunnige. Frågas: skuile man ej kunna fördrista sig att, dels låta vederbörande magistrat sända ledamot af sjömanshusdirektion det behöfliga förordnandet genom ett protokollsätdrag. dele öt generaltullsiy relsen öfverlåta sjömanshusdistriktens reglering? Hvarför skulle ej generaltullstyrelsen kunna, lika bra som kollegiet, ärligea kas göra, hvilka förmåner i svenska hamnar tillkomma andra vationers fartyg, ett åliggande som jemlikt K. F. af dan 6 Juli 1833 ; tillhör kommerskollegiet? Och om tullkammare kan utfärda mätebrei (K. F. den 21 Dec. 1865), hvarför skulle ej tuilstyrelseac kunna utfärda fribref o. 8. v.? Eller månne ej generaitullstyrelsen ka till fullo ersätta kollegiet i frögor om tul afgifter, skeppsumgälder, nederlagsrätt m.l m.? Visserligen har det e2 gång sagta att tullstyrelsen är till sin natur endast ett uppbördsverk-, men om härmed menas, att hos nämnda styrelse skulle finnas ricgare sakkunskap i berörda frågor, än hos kollegiet, så våga vi hålla tio mot ett, att den allmänna meningen har rätt dorutin nan, att man utan risk kan undvara kolle giets både insigter och utiätandeni anförda ärenden, så länge man har tullstyrelsen att : tillita. l Men vi återgå till omsvepsmålen. Till dem hör, att kollegiet får den äran att kun göra åtskilligt, som K. M:t beslutit i det: ena eller andra ärendet, Skälet är, förstås, att kollegiet har ea vara sig verklig eller skenbar befattning med saken. K. M:t fann till exempel nödigt att stadga, huru vissa åligganden, som tillhört de, ef ter utfärdandet af 1864 års näringsförfatt ning, icke längre obligatoriska handelsför eningarna, skulle fullgöras — huru yttrauden, enligt konsulsstadgan, angående sö j: kande till konsulatplatser, ellar pröfning af i behofvet af mäklare och skeppskiarerare och sådanas antagande, eniigt mäklareord-; ningen af 1853 och skeppsklarerareordnin gen af 1861, skulle eza ram — hvarom K. M:t gaf kommerskollegitm sin vilja till-l.känna, hvilket åter i sin ordning (27 Marsl, 1866) fick kungöra de nya bestämmelserna i till vederbörandes kännedom och efterrät telse. Vid ett annat tillfälle (2 Febr. 1864) är det åter kollegiet, som förkunnar hva K. M:t förordnat i afseende på taxor å allmänna rörelsen i städer, köpingar och torg. Vare det fjerran från oss att bestrida, att ett dylikt förfarande har häfdeas helgd. eller glömma bort, att det säkerligen gå som vigtigt för samhällsoråningen anses af en och annan, som skådar en administra tions dygder i omsvepens: mångfald och stör-. sta möjliga långsamhet i K. M:ts oådiga ) tågordning för de s. k. målen. Men det ( väga vi tro, att K. M:t ej skall råka i nå-:! gon. svårare förlägeuhet för kungörande:! af sina bud och befallningar, derest detl4 kungliga kommerskollegium en gäng går l ur tiden och säledes ej längre kan fungera ? såsom högst dena sammes korrokturläsare l eller tryckeriombud. 4 Till omsvepens kapitel hör också åtmin 5 stone en god del at de utlåtanden, komI c l j f Å 1 merskollegium till K. M:t afgifver. Man frågar sig, hvad gagn K. M:t kan hafva af ett utiåtande, sådant som det i Gelli vara frågan, eller till hvad apnat ett så dant kan tjena, än till föremäl för en kritik, som drabbar kollegium. Man erinrar sig kollegiets, naturligtvis sakkunniga-, utlåtande om Sveriges deltagande i utställningen i Moskva, och man gör sig samma fråga. Och vidare — hundra andra frågor att förtiga — frågar man sig, hvar i all verlden kommerskolleziam hemtat den fack Ingligt I Ågkarinävingar garn natuvlivtvis a