Aftonbladet – 16 februari 1874, sida 3

girighet mot sin ende och att nan derli endast följer de flesta folk, mer civiliserade än ban. Ien mindre, närmare krets visar han en ärlighet, en oegennytta, ett ädelmod, som skulle göra ära åt hvilken som helst. Har beduinen ätit bröd och salt med sin gäst, så kan intet i verlden förmå honom till förräderi. Icke en gång sultanens makt skulle vara i stånd att få en flykting utlemnad från en stam, så framt ban ej utrotade hela stammen. Knapt har han satt sin fot inom sitt tälts område, förr än han blir mild och frikostig; han delar med sig af det lilla han har; om han intager sin måltid, sätter han sig vid ingången till sitt tält för att inbjuda de förbigående; hans frikostighet är så sann, att han betraktar den ej som en förtjenst, utan som en pligt; derföre eger han till andras gods samma rätt som han medger med hänsigt till sitt eget. Då man ser huru araberne umgås med hvarandra, skulle man tro att de hade allt gemensamt; de äro likväl särdeles ren: liga. Beröfvade en massa njutningar, som naturen slösat på i andra länder, hafva de mindre medel att förderfvas. Hvar individ sörjer för sig sjelf, derigenom utbildas hans karakter och hans oberoende. Då jag frågade hvarför beduinerne ej voro muselmaner, fick jag detta sansade och betydelsefulla svar: Huru skulle vi kunna följa Korans föreskrifter? Huru kunna vi göra vår tvagning, som ej hafva vatten? Huru kunna vi gifva almosor, som ej hafva något sjelfva? Hvarför fasta Ramadan, då vi göra det bela året? och hvarför skola vi fara till Mekka, om Gud är öfver allt? I detta svar ligger beduinens hela verldsåskådning. Gud är öfver allt öch honom allena skola vi tillbedja, så tänker han och så lefver han. Utsträckta på mattan framför tältet rökte vi med välbehag våra pipor, under det att höfdingens lilla dotter serverade oss kaffe, som man sönderstött och gjort i ordning å vår närvaro, en oundgänglig plägsed för att visa att allt går till som sig bör. Så snart de lika nödvändiga artighetsbetygelserna voro tillända, blef samtalet litet lifligare. Jag berättade om Europa, om Frankrikes krig och de märkvärdiga ting som tilldraga sig, han om sin öken, sina hästar och sin lans. Jag hade från Beyruth tagit med mig en flaska vin, denna öppnades nu och för första gången i sitt lif smakade den gamle scheiken detta eldiga Cypervin, som äfven för en europ6 är upplifvande. Aldrig hade han druckit sådant förr, ty öknen frambringar inga vinstockar lika litet som tobaksplantor. Just det att han ville dricka med mig bevisade att han ej var muselman, ty det är dem förbjudet; också vågade jag ej framtaga buteljen så länge Ben Abd-el-Kader var närvarande. Småningom församlade sig en hel massa beduiner omkring oss och jag befann mig ganska allena bland alla desse krigare, som aldrig sett en europ6 förr. Med mycken värdighet riktade de till mig sina frågor, som jag med en lika stor vär. dighet besvarade. I synnerhet imponerade på dem min bakladdnings dubbelbössa; de kunde ej förstå att det var möjligt att skjuta så fort, ty de hade blott, som araberna i allmänhet, en gammal rostig flintbössa, som ej gör stor skada. Mycket hade jag velat förtälja dem, om jag varit fullt mäktig arabiska. Och man har i dem de mest tacksamma åhörare; huru mycket man än ljuger och huru otroliga ting man än hittar på, så tro de. Den verklige beduinen, lika väl som den trogne muselmannen, förvånar sig öfver intet, ty han säger blott sitt Allah ak bar och dermed är han tillfreds. Hur jag talade med dem, så blefve vi till sist goda vänner och jag tror att jag rökte väl mina sex till sju narguilet under aftonen. Viljen I taga mig med eder, då I kommen tillbaka? frågade jag. Ja, följ 088, svarade scheiken; vi skola gifva dig ett sto, ett tält och en ung beduin till hustru. Du skall vara med oss och vi skola lära dig att bättre rida la fantaisie.. ,Tillbudet var frestande och jag svarar ej för, hura jag sedermera kan komma att göra. Dock tror jag att jag afstår från den unga beduinskan till någon af hennes stamförvandter, mera ifrig efter det äkta ståndet än jag. Jag må dock tillstå att de beduinska qvinnorna, att döma efter dem jag här såg, äro särdeles vackra och väl växta; lägg dertill att de äre trogna och icke uppfostrade i de europeiska damernas förvekligande boudoirer, så kan man nog fatta att en engelsman, berömd orientalist, har gift sig med en beduinflicka. Följande morgon voro vi åter tidigt till häst, efter att bafva, naturligtvis på arabiskt vis med alla fem, intagit vår frukost, bestående af ris och en massa feta ting, som för europeiska magar äro förskräckligt hårdsmälta. Några gazeller hade blifvit sedda i trakten och öfverenskommelse sluten med alla närboende druzescheiker att vi fritt skulle få jaga. Abd-elKader är dessutom så ansedd att det var nog för oss att hafe. hans son med. Under flere timmar str vade vi omkring, utan att hafva fått sigte på mer än några fåglar, som vi högmodigt läto pas sera. Snart ser jag dock en ryttare ila hän 1 sporrsträck, följd af några andra, och innar jag hunnit att göra mig reda för hvad det -,., smäller ett skott, som sträcker död ul var, ken den präktigaste och vack. so lilla så. zell man kan tänka sig. Araber kiok. lighet att under de vildaste ridt medl dok. villebrådet gränsar till det otroliga. Deras eyn är så uppöfvad genom att ständigt se på stora afstönd, att de sigta med en förvånande precision. Med triumf fördes ög till tälten, der den genast sönderstycades för att bereda oss en smaklig middag; a hötdingarne i byn inbjödos för att fira vår lyckliga jagt. Hela den följande dagen förnyades samma vilda ridt, dock denna gi ng 1tan annat resultat än några harar. Jag var rätt glad att komma tillbaka till Danascns för att hvila ut. Der träffade jag mina vänner beduinerne, gom besökte mig och drucko vid sidan af min plaskande fonän sitt kaffe under förnyande af sitt löfte tt taga mig med och gifva mig ettsto, ett ält och en ung beduinflicka. Carlo I. ko——— tt slutord till kamnfyllnadsmaniens försvarare. När för nåora fr sedah dot anesleba