Aftonbladet – 16 februari 1874, sida 3

Bref från orienten. (Från en resande landsman.) L (Forts. fr. n:o 36.) Då man nu säger arab menar man oriktigt alla de folk, som tala arabiska, men så är det icke. Man bör dermed förstå de egentliga så kallade bedninerna, som ströfva omkring i öknen från Persien ända till Maroccos gränser. Det är dock den skilnaden att Afrikas beduiner äre ditkomne efter Mohameda eröfring, under det att Arabiens stammar gå upp uti en oafbruten kedja, till de mest aflägsna tider. Ordet arab betyder ödslighet, öken cch dess synonym Bedåui, ök nens man. Dessa Bedåni hafva aldrig blifvit underkufvade, ty då Mohamed gjorde sin stora omhvälfninvg, utvandrade de ej från det inre af landet; också kallar han dem i sin Koran rebeller och otrogna; tiden har föga förändrat dem. De äro indelade istammar, styrda hvar och en af en scheik, det vill säga den rikaste och ädlaste, Han är allsmäktig, dock missbrukar han icke sin makt, ty bland beduinerne existerar i sin största blomstring den gamla talion-lagen. Det finnes blod mellan 0ss, säga de, och detta är en oöfverstiglig barrier, som endast kan häfvas genom blod eller förlikning i gäfvor. Det är dessutom echeiken, som mottager och N.dfägnar de kommande. Uti hans tält hållas rådsförsamlingarne och afgöras tvistigheterna. Ju flera slägtingar, barn och bundsförvandter han har, dess mer ansedd är han. Hans heligaste pligt är gästfribeten, som just i öknen utöfvas i det vid. sträcktaste mätt. Huru rofgirig beduinen än är, så snart en främling söker skydd hos honom eller träder in under hans tält, så är denne oartastlig och intet i verlden kunde förmå honom att bryta mot denna sed. 1 detta och kanske blott i detta följer beduinen Korans föreskrift. Det är en stor villfarelse att tro, att araberna i öknen äro mohamedaner. Profeten har ej kunnat påtvinga dem sin fanatiska lära, De hafva en enkel religion, sådan som våra förfäder utsfvade den, då de ännn bodde tillsammans på Irans högslätt och innan det grekiska sinnet förlorat betydelsen af ech föryvri dit en dyrkan, der Allah, det högsta vä sendet, de gamla Vedås, Dyaug, Divus var menniskotankens enda mål. Med vördpad utbreder han sin matta, och knäböjd vänder han sig mot ökenranden, åkallande Allah, den gode, den ende. Hans hjerta och sinne är öppet för upphöjda tankar och om han förbryter sig mot det moderna samhällets grundsatser i urskiljandet mellan mitt och ditt, så må man besinna att det kringirrande lif han för och den fattigdom, hvari han oftast lefver, inverka på honom. Sedan han, ifrån att vara en vild herde, lärde känna hästen, som hastigt genomlöper stora rymder, blefhan vagabond: han var sparsam af nöd, han blef tjuf af böjelse. Man anklagar araben ofta för dessa fel, men, l utan att vilja ursäkta honom, må man upp: