Aftonbladet – 16 februari 1874, sida 2

STOCKHOLM den 16 Febrnari. K. Mts och rikets kommerse-. kollezium. Vidräkning och reform. TIL. I den föregående, med 1859 slutande historiken öfver frågan om kommerskollegiets indragning ha vi råkat uteglömma ett för slag, som väcktes af Johan Johansson i bondeståndet vid 1853 ärs riksdag. att nemlisen riksdsgen skulle anhälla om indragning af kommerskollegium och fördelning på avdra embetsverk af d kollesiets äliggarden, som bords af allmän myndighet besörjas, hvilket förslag, af ekopomiutskottet afstyrkt. fick förfalla. I öfrigt må anmärkas, att vi sä mycket mer ansett oss böra gå tillbaka till frägans första upphof och visa, hur gam mal hon verkligen är. som år 1867 en talare i Första kammaren förklarade. att han pj förmätt följa henne längre tillbaka än t.11 1850 talet. medan i Andra kammare en t:lare, som dock erinrade sig och piminde kammaren om 1817 och 1823 ärens särskilda atskott och 1822 ärs komite, icke dess minire trodde sig kunna pästå, ait uti alla dessa utskorts och komiters utlåtanden nå gon indragning af kommerskoliegium eller nägon inskränkning af dess verksamhet icke ifrågasattes, utan att frågan ofta gäl de endast en förändring till namnet. Verkliga förhällandet är, såsom vi förut visat, att komit6a 1822 och särskilda utskottet 1823 ville låta kolleginm försvinna. Å första riksdagen efter representationsreformen väckte frih. von Schulzenheim en motion om kommerskollegiets indragning, hvilken, i enli; het med statsutskortets förslag, föranledde en anhållan hos K. M:t att, intill dess frögan om kollegiets indragning eller förändrade organisation blefve afgjord, embeten och tjenster inom detta embetsverk måtte endast på förordnande och tillsvidare tillsättas. Ur den öfverläggniog, som föregick detta beslut — hviiket i Första kammaren fattades meå 70 röster mot 18,i den Andra med 101 mot 58 — oeh till hvilken vi i det följande lära få anledning att återkomwa, torde redan här några betecknande utlätelser böra anföras: I Första kammaren blef förslaget förordadt af, bland andra, hr Fåhreus, som dessatom framhöll, att statsuiskottet skulle haft giltiga skäl att föresläö omedelbar indragning at presidentslönen — hvarom vi erinra, i förhoppning att nuvarande riksdag ej må glömma en så tjenlig åtgärd. D. v. civiministeen br TLagerstråle, gom redogjorde for regeringens ställning til frågan, anmärkte att föga skulle hafva vännits genom den af 1859 ärs komite (li som af regeringen 1847) föreslagna förändringen, och att en mera om attande förändring föru:satte, att manufakturdiskontens förvaltning skildes från kollegiet. Men i denna senare fråga väntade regeringen billigtvis ett initiativ från riksdagens sida, och tal. var uppenbarligen något förundrad, att vid dåvarande rikedag mnägot förslag i sådan riktning ej hade framkommit. N. v. finansministern underkastade, med ledning af kollegiets instruktion, dess verksamhet en granskning, hvaraf resultatet blef, att af de ärenden som ännu ålåge kol: legiet och som ej genom senare författningar blifvit omöjliga att utföra, d. v. 8. upphäfda, ej något annat än förvaltningen af manufakturdiskontfonden vore af större vigt. I Andra kammaren bemötte n. v. civilministern de invändningar mot förslaget, hvilka en annan talare, ledamot af kommerskollegiet, hade framstält. N. v. civilministern hade kommit till den öfvertygelsen, att bland alla de centrala förvaltningsverken kommerskollegium företrädesvis bör indragas, och han fann de af den antydde talaren åberopade hinder och svårigheter mycket lätta att öfvervinna. Fondför valtningen kunde flyttas till statskontoret, konsulatärendena till utrikesdepartementet, förlänandet af patent borde principielt tillkomma regeringen och kunde således pa tentärendena förläggas till civildepartementet. Då riksdagens föregående skrifvelse om tjensters tillsättande på förordnande möjligen hade råkat i glömska, så vore det ändamåälsenligt att afläta en ny. Debatten bär f. ö. vitnesbörd om den då allmän vordna tanken, att manufakturdiskon ten vore en numera icke tidsenlig inrättning, och att dess förvaltning åtminstone borde från kollegiet skiljas. Härvid be hagade läsaren behälla i minne det frän flere betydande håll uttalade erkännandet, att just denna förvaltning, som i alla hän delser borde från kollegiet skiljas — derest ej, ännu bättre, hela den i fråga varande lånerörelsen upphäfdes — utgjorde kollegiets vigtigaste angelägenhet. Och till belysning af detta, det vigtigaste ärendets vigt må anföras, hvad en talare i An dra kammaren, hvilken såsom ledamot af kollegiet ansåg sig vara mer än någon annaa i tillfälle att i frågan meddela upplysningar, härom yttrade, nemligen att af de i kollegiom handlagda målens årliga antal, eller öfver 3700, mer än 1000, såle des vida mer än en fjerdedel, rörde förvaltningen af manufakturdiskontfonden, men att hela denna dryga fjerdedel af målen upptager så liten tid, att öfver hufvud taget knappt en förmiddag i veckan användes på föredragning af sälana ärenden, Öfverläggningens utgång i båda kamrarne är ofvan omtalad. Vid samma eller