Aftonbladet – 13 februari 1874, sida 3

och talar ofta med honom och kan försäkra att han befinner sig fullkomligt väl utan minsta tecken till dödssymptomer. Hura historien om hans död uppkommit, kan jag ej säga, men jag misstänker att den blifvit atspridd af någon illasinnad muselman, som icke gerna ser honom visa så stort intresse för den europeiska civilisationen. Under Ramadån, islams fastetid, plägar hav draga sig tillbaka till något af sina gods i bergen för att förrätta sina andaktsöfoingar, ty oaktadt alla de förbindelser bvari han stått och ännu står med Europa, är han en mycket sträng iakttagare af profetens försskrifter. Denna hans frånvaro har troligen äfven bidragit till att rotfästa det falska ryktet om hans död; man trodde det äfven här i Syrien, ja till och med den officielia sidningen i Konstantinopel omtalade med synbart nöje att den berömde bjelten från Algeriets berg hade omkommit på pilgringfärden till Mekka, något som är alldeles gripet ur luften. Abd-el-kader lemnar tro ligtvis aldrig Damascus; han har der för stora pekuninära intressen, och det är icke utan att han är snål och penninglysten, som alla mnselmän för öfrigt. Efter det han lemnat Algier köpte han stora landamären i Syrien och förde med sig dem af sitt folk, som förblefvo honom trogne. Han eger nu en litem respektabel koloni och kan uppsätta en liten här på två tusen msn. Uader den förfärliga massakern 1860 visade ban en oförgätlig hederzkänsla. Hans soldater genomströfvade Damascus gator och förde med väld alla kristna de mötte till hans hus, der de funno ett säkert skydd andan de härjande druzernes raseri. Han fick också derför af Frankrike Hederslegionens storkors. För få dagar sedan var jag hos honom, införd af hans son, med hvilken jag koutit vänskap. Han mottog mig på det mest älskvärda sätt, och då jag sade att jag var svensk, blixtrade hans dunkla öga vid tanken på Carl den tolfte, hvars historia han lärt af Voltaire. Vi underhöllo oss om Frankrike och de stora strider, det utkämpat. Har talar sje ej franska, men förstår det, och oaktadt han var Frankrikes fiende, älskar han det dock, tys. sade han, det är em ädel nation och hjertat talar mer än den kalla beräkningen. Och han har rätt. Oaktadt hans 70 år är hans sinne sinne friskt och ban finner intresse i att tala med en europå, när frågan ej gäller pengar. Muzelmannens alvar glömmer han aldrig och hela hans väsen innebär nägot vördnadstullt, då man nalkas denne man, som en tid var hela verldens samtalsämne. sNär du tynges af dina tankar, kom då till mig och rök din nefes (pipa), mint hus är ditt.. Med dessa ord tog han afsked at mig och jag tryckte med vördaad handen på Abd-el-kader, arabernes hjelte, öfvertygaa om hans npphöjda tänkesätt, men också med klar insigt om att intet är en sä stark mur för hinder af civilisationens sanna framgång som islamismen. Följande dag, då jag sitter i all sköns ro vid sidan af min marmorfontän, sugande på en besk citron, inträder på gärden af Abdel Kaderz tjenare medförande en präktig jagthund som skänk till mig. Jag måtte synbarligen hafva behagat den gamle beduinen, eftersom han ville gifva mig ott skdant bevis på sin välvilja. Han lefver nu uteslatande för skötsela af sina vidsträckta besittningar i Damascus och dess närhet samt är en ganska rik man. Åt Frankrike bekommer han en årlig pension af 150,000 francs. Desantom är ban en särdeles bildad muselman, föraktar icke äen europeiska civilisationens resulater. om han också icke önskar att tillämpa dem bland sina trosförvandter, ty, som jag förut sagt, ban är en ifrig iakttagare af Korans läror, hvilka stå i en så skärande motsats till våra bsigter. Han är äfven författare: den kontemplativa filosofier, för att så säga, är hans starka sida, och hans arbete är atgitvet i Paris samt öfversatt på franska, När ban sista gången var i Paris utbad han sig den äran, att få blifva medlem af la Societe Åsiatique. som genast biföll den berömde krigarens önskan. Som jag äfven är medleni äf detta lärda samfund, var detta för oss en anledning att låta samtalet komma på. Orienten och dess studium. Arabiska språket är det skönaste, sade han, men detär också beligt: profeten talsde det och Koran är ekrifven på detsamma, Jag kunde ej undgå att tänka för mig sjelf, att den store Mohammed skulle gjort mig en stor tjenst, om han äfven behagat skrifva vokalerna och icke blott prenta dit konsonanterna, ty nu måste man först känna hvart ord och veta uttalet deraf, innan man kan lära. Abd-el-Kaders små sonsöner, som nästan dagligen komma till mig och som förklara, att de hälla mycket af den franske berren — i Orienten äro alla europ6er fransavi — inbjödo mig att fara med deras pappa ut på gaselljagt i ökuen. Naturligtvis lät jag icke säga mig detta tvenne gånger, utan mottog anbudet och den präktiga arabiska hingst, som Ben Abd-el-Kader stälde till min disposition. För att från Damascus komma ut i öknen behöfver man ej gå långt, ty den begynner redan en timmes ridt utanför stadsporten. Bedvinstammar bo alldeles i närheten. Tidigt en morgon satte vi oss således i Väg, ätföljda af ewt helt täg tjenare och muläsnos, som buro den nödiga provianten och tälten. Vårt mäl var Hauranbergen, en af de intressantaste och på forplemningar rikaste och minst undersökta trakter i Syrien, Vi lemnade snart Damascus palmer och den af alla arabiska poeter så mångbesjungna floden Baradeh — för oss skulle den blott få benämningen bäck — och öknen läg för oss öde och tom. På den ena sidan hade vi dock det sköna skådespelet af Haurans berg, som uppfångade på sin hjessa strålarne af den sol, som uppgår lika skön öfver de nordiska barrskogarne som öfver öknens röda sand. Här och der voro några små byar och beduintält. I denna herrliga morgonstund famnade mina tankar om alla de flydda sekler, som sett en så skiftesrik historia, så många verldshändelser rulla fram öfver dessa nejder, i detta jordiska paradis, som man kallar Syrien. Ej mer genljuda de vilda Atargates-orgierna; af de stora och rika feniciska städerna ser man blott några grushögar. Dock vitna ruinerna i Babek och Palmvra om den elans som det ramer.