Aftonbladet – 13 februari 1874, sida 2

velat tränga mig på det unga paret och aldrig gjort dem nägot besök; men så rå kar jag en söndag i höstas på Djurgårder att vid Slätten under en folktest befinna mig alldeles sida vid sida med deras granna eki page. Hvad ärdet der för ministerfolk? frå gade jag en ungherre bredvid mig, för jag kände inte igen Inga under slöjan, och lilla dottern hade jag ju aldrig sett. Åh det är bara en rik skogssköflare, en vedbuggare med andras armar, svarade min ungherre försmädligt. Då vänder unga frun hofvudet bt mig, stirrar på mig, slår upp slöjan och utropar: Moster Kajta!s — Jag flyger naturligtvis upp-på fotsteget ech kysser den välsignade uogen, kysser ungens lilla unge med, som sträcker munnen åt mig. — Kör! ropade då herr skogssköflaren i vredesmod, rörde förnämt vid sin batt och trodåe att jag skulle ramla ned i diket. Men si jag höll mig fast på fotsteget ett godt stycke väg under patraskets skravt och hurrarop. Ursinnig befallde han nu kusken stanna och bad mig på sin hustras nppmaning at stiga upp i vagnen. Men si jag såg hans för smädliga min, och till hans malitiösa: var så god och sitt i vagnen hellre än att stå så der obeqvämt på fotsteget, min fru, svarade jag bara: Var sä god och åk hellre än att ge mig öka, min herre! — Dermed nickade jag åt Inga och lillan, och försvann i folkträngseln med min vackra storblommiga gula äkta schal sönderrifven på hans sufflett. Nej, si tocken herre gör jag inga visiter, och gäller det rikedom, så hvem vet, hvilken af oss två som har mesta behällningen vid ärets bokslut, ty den som är nöjd har mer än nog, men den som fikar efter mycket har slitid fåst för litet. Kära syster Kajsa! Jag förstår mig nte på detta ver; miu svärson, som alltid Vv så höflig och umgängesvänlig, utbrast nor Ingrid, vaggande sitt vackra grånade iufvud fram och åter. Han trodde väl avt du ville hänga dig 5. vagnen och åka snålskjuts, kära Kajsa! — fa mig kasingen, hade jag inte gjort som