Aftonbladet – 13 februari 1874, sida 2

Kajsa. Adler hade ett mycket lättrörlig !ynne. Hon kunde fälla tårar vid en öl scen ur dikten eller verkligheten, men allmänhet älskade hon icke det sentimer tala. Tvärtom, man hörde hennes smi tande skratt vid minsta anledning, och de var just hennes glädtiga lynne och tilldr: gande godmodighet, som förskaffat henn så många kunder under hennes mångårig handelsverksamhet. I det lika välmående som välvilja må lande anletet skeno ett par små, men myc ket själfulla gråbruna ögon, men hvilka be traktaren mäste passa på i rätta stunden för att kunna få reda på. Dessa stunde voro det ömma deltagandets eller öfver raskningens, ty då gumman Kajsa för de mesta smålog, försvanno hennes vackra ögon stenar inom de kullar, som skyddande om 2äfvo hennes synverktyg, men kring hvilks kullar en hel strälkrans af vänligt bugtand veck omtalade, att en skatt och ingen hund: låg i djupet begratven. Mellan de frodig: kinderna sökte en liten rödblommig trubb näsa ett skydd för lifvets stormar, och un der .näsan gömde sig en välbildad mun a en så förvånande elasticitet, att den, ehurt af naturen liten, vid hvarje riktigt hjerie skratt syntes tre gånger så stor som un: der vanliga förhållanden. Lägga vi här till vackra tänder och bänder, gråsprängda lockar, som gungade på kinderna, och trots de femtiåtta åren en riktig berghelsa, så ha vi en aflägsen föreställning om den tref liga värdinnan i det perlfärgade hemmet. Mamsell Kajsa hade nemligen på anktionen efter föräldrarne köpt deras bästa möb ler af det gammalmodiga slaget, och hon hade på en gång för mycken kärlek för de hädangångne och för mycken smak, för att appblanda sin möbelsamling med en enda pjes af mahogny eller andra moderna träslag. Man tyckte sig derför plötsligen förflyttad ett halft sekel tillbaka, då man inträdde Kajsa Adlers bostad, och man granskade under stort intresse de massiva stolarn