Aftonbladet – 11 februari 1874, sida 2

VINGLAREN.) BERÄTTELSE AF JOHAN JOLIN. Men Melcher Winke misstog sig på karakteren hos det barn, han så plötsligen förvandlat till sin maka. Det fanns något af bergsmansnatureus fasthet och envishet hos bergsmannens dotter. Hennes egen far hade aldrig genom stränghet lyckats bringa henne till lydnad, men kärlek och foglighet hade gjort henne mjuk som Vax. Det enda och följaktligen något bortklemade barnet haöv dessutom föräldrarne sjelfva ovetande varit husets rätta herrskarinna. Det var hennes små infall och nycker som prydde väggarna på Fagerbult både utan och innan, och det var bennes poetiska sinne som der framtrollat det lilla paradis, hvilket så öfverraskat Melcher. Du vill således inte låta beveka dig af mina ömma och varma böner? sporde Inga med vek stämma och under ett med synbär möda tillkämpadt lugn. pb Nej, ty jag skulle sedan Bngra mia svaget. Så ångra då i stället din hårdhet. Jag fyller en dotters pligt mot en kanhända döende mor och reser ju förr dess hellre med farbror Adler till min hemort.s Bravo! Bravo! Jag ger London och alla dets märstyärdigheter kasingen och köper tvärt ett par Engbätsbiljetter. Inga reser ite utbrast Melcher likblek, i det han fattade sia darrande hustrus hand och drog henne närma8 fntila pig. Å Vid mitt illande lif! Dot ska v) bli två om, utropade gubben Adler, blossande röd; i det han så häftigt sköt toddyglaset ifrån sig, att det sqvättade öfver på ässessorskans 2) Se A.B. n:r 26—88.