Aftonbladet – 11 februari 1874, sida 2

Re — rt jugufem eller tjugusex. Midtemot det ung: varet, som — till undvikande-af alias detalj peskrifningar — helt enkelt bostod af vår: ramla bekanta Melcher och Inga, satt asson sorskan Wimke, ännu nästan lika blomd och vantastad af åren som tillförenejsamt bred rid henne en ung lärarinna från Schweiz med ett mildt, allvarligt ansigte, hvilket atan att vara vackert, afspeglade det vack rastå åf allt, en from och fridsäll själ. Lärarinnan, som, född i Lausanne, till bringat tre år i Sverige, och hvars nami var Röse Briquet, hade icke tid att sofva ty hon var fuilt upptagen med att för sil vetgiriga discipel, lilla Viola Melcher, föl klara alla de märkvärdiga ställen man pas serade och hvilka stodo beskrifna eller al tecknade i resehandboken. Lilla Viola skulle annars sjelf kunna tolka den intressanta illustrerade vägvisa ren, som låg uppslagen iguvernantens knä ty hon hade redan ett helt år kunnat läs: obehindradt rent, såsom det heter, var et ovanligt intelligent litet barn och hade ärf moårens hela skönhet, i förening med fa drens guldgula lockar. Hon hade någon ting klokt och energiskt i blicken, som er inrade om fädernet, medan de mörkblöa djupliggande, af svarta silfverfransar om kransade ögonen talade om modrens vemo och allvar. Det skälmska och skalkaktig: i Ingas blick hade nemligen på senare årel alldeles försvunnit och lemnat rum för nå got drömmande och melankoliskt. Hon tyck tes likna en person, som utan segel, rode eller åror drifves i en guldsirad, men bräck lig farkost utför en ström med de herrli gaste stränder och vyer, Allting tycke: le emot och omkring den redlöse, hela ska pelsen jublar för hans öron, det är endas han sjelf, som vet att den sköna färde slutar med ett skummande bråddjup; Inga hade redan länge lefvat med sil man i denna förtviflade position, då mai ännu älskar, men icke längre högaktar der make, med hvilken man dömts till gemen samma öden, Ofta förefallande äktenskap