Aftonbladet – 11 februari 1874, sida 2

Nej, aldrig i tiden dw, min rara flicka! Men hurudan svärson och make kan darborta är, det ska tiden utvisa och jag en gång förklara, så att det rungar om öroner på honom, det vill jag lofva. Med dessa afskedsord tryckte den på en gång bareke och blödige gubben under strömmande tårar kyss efter kyss på Ingas panna och försvann under ett förnyadt: Adjös, mitt berrskap !, helt och hållet förgätande sin redovisning för Fagerhult-affären. Pluinpa isbjörn! — fnurrade assessorskan efter den bortgåmgne, i det hon med sin eleganta spetsnäsduk sökte gnida bort spåren efter toddyfiäckarna. Galna gubbel instämde Melcher. Derefter öppnade han med nästan teatra lisk hållning sin famn ech suckade fram ot! mera känslosamt än känsligt: Inga, min Inga! Men Inga närmade sig med nästan dröjande steg. Det var icke längre den äl skande unga qvinnan, som störtade sig i den utkorades armar; det var den blifvande unga modren, som pligtmessigt stapplade fram till den blifvande unge fadrens. bröst. VIL. Jernvägsäfventyr. På en af södra Tysklands jernvägar sutto några år efter den lilla familjscen vi iförra kapitlet beskrifvit åtskilliga passagerare halfslumrande i en af första klassens kup6er. Det var en solvarm Jänidag, och man hade nyss vid en. af statitionerna intagit sin mid: dag, hvilken, efter den stund af lifaktighet den alltid förskaffar de resande, vanligen lemnar fri entr6 åt en af de passagerare, som alltid äro välkomna på långa jernvägs resor — vi mena sömnens som ock dröm marnes gud, Morpheus, På ena sidan i vagnen sutto en herre och en dam, lutande hufvudet mot hvar sit: soffhörn. Mannen hade ett särdeles distin ueradt utseende, en elegaht reskostym och tycktes vara omkring trettio eller trettiet! fr; den ungg yackra frun vid hans sida