Aftonbladet – 7 februari 1874, sida 3

SEEN TERMER ER ALGER SAVED BIRFSR RULES KARSFOLETE deltagarne. RSS TENN LITTERATUR-TIDNING. Innehåll: 1772 års statsstreck, bedömdt af Anders Fryxell. — Svensk litteraturhistorik i utlandet. — Hvad tror du på? — EngelsktSvenskt och Svenskt-Engelskt Sjöoch Handelslexikon. — Litteraturoch konstnotiser. 1772 års statsstreck, bedömdt af Anders Fryxell. Berättelser ur svenska historien; fyrationdeandra delen: Frihetstidens sista år och revolutionen 1373) (Stockholm, Hiertas förlagsexpedition 1873. I I vissa arbeten öfver Gustaf III har man ur det berömda tal, hvarmed han öppnade 1771 års riksdag, intagit blott den senare delen, som manade till enighet och fösterlandskärlek, men uteslutit den förra delen, der konungen talade om ständernes rättig beter, om sin lyckönskan till deras bevakande, om sin föresats att vara den förste medborgaren bland ett fritt folk, om sin önskan att få regerd ett fritt folk, d. v. s. de ord och försäkringar, mot hvilka hans handlingar både förut och efterät stodo i skarp motsats. Talets senare del, med sina vackra uppmuntringar till endrägt, har nem ligen i ett visst slags historieskrifning pas sat i stycke såsom bevis, att Gastaf III uppriktigt och allvarligt bemödade sig att, såsom han sjelf sade, samla tillhopa strödda sianen och förena skilda hjertan, samt på öfvörenskommelsens: väg och utan rubb: ning af statsskicket bringa paruikampen till tystnad, och att han, först när.dessa ihärdiga bemödanden visat sig fåfänga, tvangs att rädda landet genom en statskupp. At hr Fryxells framställning visar sig, att denna uppfattning är grundfalsk. Gustafs oaflåtliga mål allt ifrån den tid, han började deltaga i det. politiska schackspelet, var en konungamakt, som med bibehållande af ett visst fribetssken närmade sig enväldet och, genom formernas obestämdhet, kunde mer och mer i den riktningen utsträckas; och under uppbyggliga tal om endrägt motverkade han densamma, .så mycket han för mådde, och underblåste det split, som skulle åt henom bereda utvägar uch förevändning för det statsstreck, hvarpå han stundligen rafvade. I denna dager ser hr F. konungens ifver för det kompositionsförslag, hvarom vid 1771 års riksdag länge, men utan påföljd, underhandlades mellan partierna. Denna ätgärd, säger förf., var för konungens person och afsigter ganska gypsam: den framställde honom sjelf inför allmänheten i den vackra dagern af en furste, som talade icke för egen makt, utan för fred och försoning undersåtarne emellan; den försvagade eller Btminstone fördröjde mösspartiets anfall och gaf hof-hatt-förbundet tid att vidtaga ätskilliga försvarsanstalter; den fördröjde ock riksdagens gång, hvilket bidrog att göra allmänheten ledsen vid det fria statsskicket såsom varande alltför tidsödande, alltför bräksamt, alltför kost. gamt. I dessa hänseenden stod kompositionsförslaget i sammanhang med den statshvälf-. ning, som var egettliga målet för konungens riksdagsåtgärder. Ofrälsestäcdens och adelns tvist om konungaförsäkran, som bekant, långvarig och ytterst förbittrad, var ett af partiistridens värsta utbrott och blef derigenom en af de verksammaste bland de moraliska förberedelserna till revolutioner. På riddarhuset fanns emellertid en betydlig minoritet, som rådde till eftergift för ofrälse stånden, och till denna minoritet börde så afgjorda ari stokrater, som t. ex. Fersen. Men hvilka voro de riddarhusledamöter, som ifrigast motsatte sig hvarje eftergift och verksam mast bidrogo att drifva spänningen till sin höjd? Det var konungens anhängare och handtlapgare, en Fr. Horn, en P, Lillie horn im, fl.! I stället för att hejda desses ifver och sälunda stilla tvisten, lat han dem storma allt hvad de förmådde, men tillstälde — för att rädda skenet — ett teatrar: liskt uppträde, då ban till sig kallade stån lens talmän och i ett af skrymtan och hyckleri öfverfullt anförande bedyrade sin sorg öfver oenigheten och sitt oryggliga beslut att ej till egen fördel sig deraf besagna m. m,, hvilket tal — dä deres ionebäll ej mot grundlagen kunde inför stånden vntslas — till trycket befordradee, för att bedåra allmänheten och väcka ders förbittring mot ständerne. När omsider, under fortgången af denna vist, åtskilliga betydande parti-män började finna, att de gått för långt, och visade sig benägna för ömsesidiga eftergifter, samt Jå mån från dena ofrälse sidan:ville utplåna det hot mot adelns privilegier, som isyn nerhet retat iddarhuset, var: det åter kopungens anhävgarer; bland andra J. M. Sprengtporten, som ifrade mot hvarje jemnkningsförslag. RR — —— rr se