Aftonbladet – 6 februari 1874, sida 2

sina armar korsvis mot kroppens motsatta sidor, för att återfå sin förlorade lifsvä: me. medan han sporde Adler om orsaken till dennes ankomst med båten just i elfte timmen, Jag hade nyss lemnat mitt säte vid båtbryggan, då ni försvunnit bakom berenudden, och begifvit mig ett par hundra alvar på hemvägen, då jag plötsligt observeradvindstötarne och Äskväggen bort åt vester. Jag gick då upp till lusthuskallen och såg sig knoga mot vind och våg. Detd-rkan bli illa nog med vestlig bläst,, tänkte jag och gaf befallning om min stora snipa. Jag kom lite för sent ändå, förstäs, men alltid bättre sent än aldrig, kan det heta för den gången. Sesh, nu är tio minuter gångna, om två minuter äro vi i land. Ni ska ha hvar sina två riksdaler, gossar! Ni ha rott som prinsarl Och hvar sina tjugu riksdaler af mig. huttrade fader Bengt. Jag får väl inte värdera min gamla lithank högre än sä. Roddarne uppgåfvo ett af respekten för husbonden, brukspatron, halfqväfdt jubelrop vid tank.n på den otörmodade stora inkom sten, togo ännu några mannakrafiiga tag. och den räddande snipan stötte sakra sin bog mot den branta stranden, vid hvilker man i sjelfva klippan uthuggit ett landningsställe Man skyndade så fort sig göra lät upp ill görden, och efter några minuter låg fader Benzt på patron Adlers befallning insvept i varma filtar i sin säng. Meleher Winke deremot ömsade endast kläder, a!ldenstund han med divlomatisk list qvarlemnat en mindre kappsäck vid afressn frön Fagerhult. för att ba ett verkligt be rä tigande att återkomma, och stod efter nagra mivuter med ungdomens öfverflödsnde lifskraft vid sin nye farbroders säng, öm hetsfull och utde!ande goda räd som om han v-rit en gammal erfaren läkare. Aldrig hade han under gynpsammare för. hållanden kunnat presenteras för Ingas vördnadsvärda och ännu vackra moder, van