Aftonbladet – 6 februari 1874, sida 2

VINGLAREN.) BERÄTTELSE AP JOHAN JOLIN, Den gamle hopknäppte andaktsfullt sina händer och blottade sitt hufvad, trots det strömmande regnet. — Hatten hade man nyss uppfiskat der han läg flytande nära räddningsstället. Ingen störde den heliga tystnaden, ty roddarne hvilade på årorna, afbidande sin husbondes befallning om kursen. Endast slagregnet och stormen susade och brusade liksom orgeltoner under den korta bönestunden, då alla följde gubben Eskilssons exempel. Sjelfva Melcher Winke sammanknäppte sina händer och aftog hatten, om också hans andakt icke var så ren och djup zom de avdras. Raska tag och friska drickspengar, gossar — kommeudera.e patron Adier. — Mitt illande lif, vi måsto hem ti!l stran den vid Fagerhult på tio minuter! Fader Bengt ser ut som ett kräkpulver och är kali som en slagtad gris om tassarna. När bror har gett grisen tassar, då får ban mej till Fagerhulisstranden på tio mi nnutera, replikerade bergsmannen. medan hans läppar började skäfva af köld. Men nn, sedan jag tackat Gud, ska jag tacka Mels cher Winke! Och sedan vännen Adler! Utan er båda, hade jag väl allt nu dragit min sista suck. Men Herran hör ock kreaturens suckan! skämtade Adler, i det han uppgat ewt at sina väldigaste skratt. Mitt illande lit! Parera den stöten hed rsgubbe. om du ka.! Dock, Bengt Eskilsson parerade ej, han började i stället med ali sin kraft att slå ) Se A. B. n:r 25—29.