Aftonbladet – 2 februari 1874, sida 3

Melcher Winke — ty det var han — hade, efter siutads merkantila studier på ett han delsinstitut i Lybeck, vistats dels några mönader i Marseille och dels två år i England på ett af de större köpmanskontoren och var nu sedan nägon tid kontorist hos ett paral Stockholms börsmagnater. Fadren hade dött och eftarlemnat vida mindre förmögenhet än man väntat; men modren, fortfarande lika öm och svag för sin bortskämde son, förde det allra tarfligaste lif, för att hålla sin älekling så elegant som möjligt, på samwa gång kon genom sin öfverlägsenhet fullkomligt beherrskade den ange mannen. För den unge köpmansadepten, som, tack vare sitt goda hufvud, tagit en tidig och ganska vacker studentexamen, innan han, följande sitt hjärtas önskningar, egnade sig åt handelsstuaierna, fanns blott en enda lycka värd att i lifvet eftersträfva, ett enda mål, för hvers uppnående det lönade mödan att anstränga själens och kroppens alla krafter — denna lycka, detta mål var — rikedomen. Han läste som skolpilt redan med sådan passion om guldgräfvares äfventyr och li danden, och bar glömde både mat och äryck, och ofta hörde föräldrarne honom entusiastiskt utropa: Om man bittade ett guldmaim streck i Skinnarviksbergen, så skulle jag anmäla nig som arbetare för både dag och nattla Då fadren och modren pligtskyldigast bannade sitt enda barn för denna omoraliska guldtörst, svarade han dem med ott skratt, som mycket liknade hånets: Ja, nog kan jag tiga alltid, men nog vet jag hvad jag tänker! Men sina tankars innehåll behöll han såsom sin enskilda rättmätiga egendom, öfver