Aftonbladet – 2 februari 1874, sida 3

jäldrarns omöjligen kunde förmoda något svek ä dea fiuige skolpiltens sida. När unge Melcher derjanite studerade sin fars nästan krypande artighet och undfallenhet för hvarja person, som hade någon större förmögenhet, oaktadt kära pappa med on föraktlig krökning på underläppen kort förnt hade yttrat till söta mamma, att den riks mannen ieke var värd att lösa hennes skoband, en så omoralisk och inskränkt per: son var ban på det hela taget; då började sonen till den obetänksamme fadren allimera förirra sig i lösningen af gåtan — rikedomens allmakt. Och icke blef hans unga hjerta ädlare, då han lyssnade till de artighetar, med hvilka modren några dagar senars såeom värdinna blomsterkastada sin shedersgäst, den omorallska och inskränkta personen, . Med bottensatsen af denna falska uppfostran såsom fadersarf och modersminne i sitt unga hjorta reste uuge Melcher efter slutade studier till London och hate der ytterligare tillfälls att åskåds och bebjerta den hiomelsvida skilnaden mellan rik och fattig, mellan den förres anseende och den senares förnedring. För det närvarande hade han al sina svenaka priocipaler fått det smickrande förtroende! ait under dessas vistande utrikes sksom firmans ombud resa till bergslagen, för att hos några brukspatroner derstädes söka sammanjemka en tillämnad större afför, som hiwtilla under skrifivexlingen om densamma onpphörligen stött på svärigheter. Ehuru en af de yngre kontoristerna, hade Melcher fött det vigtiga uppdraget dels till följd af sin rika begåfning slicom ta: lare och öfvertalare, dels till följd af sitt tilldragande yttra och sin gentlemannalika hällnivg, och dels — det bästa af allt —