Aftonbladet – 31 januari 1874, sida 3

båtar, Udessas hamn är tillfrusen. ODENSE DANMARK. Vi afslata i dag redogörelsen för tisd gens dabatt i folktinget om den at grefv Holstein-Ledreborg föreslagna dagordninge: Justitieministern hade ännu icke svarat Bo sen, emedan. de yttranden, han åberopada, ick voro tryckta. Sedermera hade han fått dem manuskript och uppläste dem pu. Minister kunde fortfarande icke se amat, än att dess yttranden voro förrärmande:; de tillade hono lett förfarande. om hvilket uttrycket finter frå fäktspråket till och med var för svagt. Min stera bemötte derefter de väsentliga punktern di Bergs och J. A. Hansens anföranden. Ha hade aldrig sagt, att besint ifolktingeticke had något att betyda, utan blott att dagordninge icke skulle få praktisk betydelse, och förklars detta genom att hänvisa till hvad som förut had passerat. Man gjorde sig oupphörligt skyldi till att misskänna regeringsmaktens representant ställning. Det fanns frågor, i hvilka den kung; viljan i enlighet med grundlagen var berättiga och förpligtad att framträda. Grundlagen fo drade blott en ministers medunderskrift vid be slat rörande lagstiftningsoch regeringsärender H, M. konungens skrifvelse till ministeren va intet beslut, ett beslut förelåg först i svaret til folktinget, och detta var kontrasigneradt. Tal var J. A. Hansen och Berg tacksam för dera bidrag att göra situationen klar och fäste Hol stein-Leireborgs uppmärksamhet derpå, att dess hade ledt striden tillbaka till principerna oci icke till. personerna. , Oct, Hansen och J. A. Hansen gjorde nÄgr: korta anmärkningar. Holstein-Ledreborg begagnade tillfället attnärmare förklara sina yttranden under adressdiskus. sionen derom, att frågan nu angick ministårens personer. Han hade önskat hjelpa ministeren att afgå och derföre framhållit, att de stora prin cipfrågorna för ögonblicket voro lagda å sido, och att adressen blott Bngick den personliga frå gan. Hvad den föreliggande saken beträffade. var det tal. likgiltigt, huru den k. handskrifvel: sen blifvit offentliggjord, men kvad ban klagade öfver var, att offentliggörandet skett genom mivistören. S Frederiksen fann det svårt att följa IolsteinLedreborg, när denne gick ensam, men ännu svårare, när han slöt sig till andra. Tal. gillade icke offentliggörandet, men kunde ändock icke röste för dagordningen (Berg: Hör!); han ville nemligen icke gå den nuvarande ministeren på lifvet, så länge ban icke såg någon möjlighet, att en bättre kunde komma. Det väsentligaste hindret härför var Berg och hans vänner. Man hade åter i 1 hänvisat till deras program, hvilket dock borde förbehållas till begagnande på vaitribuuerna; tal. trodde, att man hade kommit så långt, att man öppet kunde bekänna, att striden gällde makten. Tal. såge helst, att konungen kallade till sig vensterns ledare, icke derföre att de hade det aflägsnaste berättigande dertill, utan emedan det vore ända målsenligt, då det mycket snart skulle leda till partiets tillintetgörelse. Partiets tillintetgörelse måste vara det första, ty genom sine beslut utanför tinget och genom hela sitt beteende gjorde partiet allt samarbete omöjligt. Tal. önskade mycket öfverenskommelse, om blott en sådan vore ty det kunde lätt hända, att bakom en provisorisk finanslag låge en provisorisk vallag. Hvarest skulden för situationen och dennas följder låg, derom skulle kanske den historia, som J. A. Hansen var sysselsatt att skrifva, lemna upplysning, när ban fick den färdig Bille anmärkte att denns diskussion hade häft förtrollningen och löst de bandna tungornasbhos den förenade venstern. Vidare var det äfven glädjande att se den omsorg. partiet nu visade ör den konstitutionella praxis, hvilken det fordom icke varit så ömt om. Partiet gick en besynnerlig väg för att uppnå sitt mål, då det efter hand begagnade allt svagare medel. Genom den föreslagna dagordningen skulle man nu för andra gången späda ut den medicin, hvarmed staten skulle kureras, men derigenom förvandlades den till en mycket tunn lemonad, som knappt ulle hjelpa. Dagordningens antagande skulle kerligen icke verka någon förändring i mini stören. Tal. påminde om att J. A. Hansen m.fl icke hade generat sig för att under författningsstriden draga konungen BET in deri, hvaremot de nu voro så finkänsliga för det konstitutionella systemet, att de sågo en stor fara deri, tt den kongl. handskrifvelsen hade blifvit offentre enom ministeren. Ty så mycket hade Holstein-Ledreborg efter hand koncentrerat sin jörebråelse, och det var dock mycket tvifvelakigt om befolkningen kunde följa så fina distinkiioner.. Den luftiga, parfymerade, öfverdestillerade, men föga substantiella drycken skulle knappt smaka den kraftiga folkliga appetiten. Tal. före. rådde Holstein-Ledreborg, som nu hade blifvit nu bundsförvandt, om icke en trosförvandt, åt len förenade venstern, att han med största inneslugn framdrog de till största ytterlighet zående konseqvenser. Frederiksen hade också i lag målat djelvulen på väggen: om man också var nödsakad att tala oro sannolikheten af en orovisorisk finanslag, borde man dock icke komna närmare in på mått och steg, som ginge ut Då en omstörtning af hela den nuvaraede borverliga ordningeu. I Oktober månad hade Holtein-Ledreborg kastat heia ansvaret på majorieten, men på ett valmöte hade ban sagt, att vögern förklarat krig på lif och död genom utt cke rösta för Schjörrings adress. Det varingaunda riktigt, som Hoistein-Ledreborg hade på stått, att konungen blott hade ansvar inför Gud och sitt samvete; krozans bärare stode också till unsver iuför sitt land och sitt folk, Folket egde rättighet att döma sin konung. men det var et låligt folk, som dömde bonom efter en enda handling och icke efter intrycket af den samvetsgrannbet, hvarmed hau RNE sina särskilda uppgifter. Så framt det blefve bevisadt, att offentiggörandet hade skett enligt konungens önskan, skulle Holstein-Ledreborgs hela argumentation ramla. öfver ända. Det är oriktigt, att det hationailiberala partiet suttit vid styret oafbrutet sedan år 1848, och ännu mer oriktigt att framställa situationen nu i något slags förhållande till det nationalliherala nartiet TI cianlfon wawlat