Aftonbladet – 31 januari 1874, sida 2

och läppar, voro emellertid så komiska, att de oemotåndligt framkallade ett högljudt skratt från den gömde bedragaren. Piötsligen blef den rörliga pojkgruppen förvandlad till marmor. Det var kan! Det var Melcher Winke!— skrek man i korus, Den tjufven! Den uglingen! ropade de besudlade. Vi ska ta fast bofven! — uppmanade Anton, hvars nästipp glänste som om en stor karnmeolsten suttit infattad i densamma. Vi ska smörja in honom med hans falska knäck från topp till tå! Vi ska plåstra in ögon, öron och näsborrar på honom, och munnen ska han få full med sin kalasmat ! Den otäcka, nedriga tväskillingstjufven! Under de vildaste skrän störtade den hämdfolla trappen kring i trädgården för att fånga och sönderslita sitt offer. Men Melcher Winke var med några långa skutt inne i köket hos Eva, riglade dörren och befallte gumman svara skolkamraterna, om de frågade efter honom, att han nyss åkt med föräldrarne till Djurgården. Förföljarne, som icke ertappade sitt rof, hämnades genom att kullkasta stolar och bänkar i trädgården, och de smetade lusibusfönstern och väggarna falla med den falska handelsvaran, medan Melcher Winke under filosofens lugna och utan aving om de bedragna köparnes excesser räknade sina kopparslantar om igen och läste in dem i sin skrifbordslåda. Han hade gjort en god affär och var nöjd med sig sjelt och sitt dåd. Forts.)