Aftonbladet – 31 januari 1874, sida 2

slantarna, pysar! Den äldsta af er, du Anton, får nyckeln så fort jag får pengarna. Sedan köpesumman behöringen var inkasgerad, tog Melcher sin vän Anton något afsides och lemnade honom med högtidlig min lustbusnyckeln, i det han med en faderlig beskyddareton uppmanade till ordning, tystnad och smaklig måltid. Pappa och mamma ska resa bort till Djurgården! — ljög den unge köpmannen — Jag mäste skynda mig, för jag ska na turligtvis följa med. Dela nu som bröder, gosear! Med dessa ord flög den lille bedragaren som en pil ut genom trädgårdsgrinden, stampade några steg på den stenlagda gården, men kröp derefter smidig och tyst som en katt bakom vattentunnan, för att, dold af vinbärsbuskarna, åskåda huru hans mina ex ploderade. Han hade en förträfflig utsigt. Han åsåg under ett stilla skadeflin, som var nära att utbryta i skallande skratt, huru den knväckhangrande skaran tumlade in ilusthuset och efter några sekunder rusade ut igen, med hvar sin skatt. Nägra af de ifrigaste som förmodade att tjärlukten kom från något annat föremål eller också inte egnade en enda tanke ät den, hade redan smakat på svekets frukt och stodo der nu med stirrande öga och utspärrade fingrar, sedan de under harm och och förtviflan slungatläckerheten långt ifrån sig. Andra åter, mera försigtiga, hade endast en brun prick på sina ransakande näs tippar, medan de få af andras skada varnade uoder stolt förakt utropade: Dumrikar! Att ni kunde så låta lura er af kaäckbofven! Vi kände genast att det var tjära!De olyckligas jämmerfulla miner och sär deles deras, som med löf och blad från häckar och träd förgäfves sökt rengöra tunga