Aftonbladet – 30 januari 1874, sida 3

återkom följande sommar, var Christel gift cch bodde i Wendlands gård. Den gamle hade nödgats gifva med sig, dä han icke ville utbetala sonens möderne, och ej heller lemna hushållet i främmande händer. Ibe gynpnelsen hade han väl försökt att göra lifvet tungt för den unga hustrun,men hennes ödmjuka tälamod jemte sonens uttryckliga förklariog, att de genast skulie flytta bort em fadren trädde Christels rätt och ära som husmoder för nära, ställde snart allt till rätta. Christel kom genast till mig, så fort hon blifvit underrättad om min ankomst. Hon såg frisk och blomstrande ut, hade nästan blifvit vacker, och fastän hon nu inte mera hjelpte till i min systers bem, så bibehöllo dock de båda husmödrarne vänskap och tillgifvenbet för hvarandra, hvilket de bevisade på mänga sätt i råd och dåd, som på landet alltid äro af dubbelt värde. Vi måste lofva Christel att dagen derpå komma till henne på kaffe, och jag gladde mig rätt innerligt att få se hennes hus och hem. Hon var omgifven af välstånd och öfverfliöd, och en viss förfinad smak, som hon tillegnat sig dels under vistelsen i staden, dels ock i min systers hus, hade pätryckt hennes hem en annan prägel, än den som vanligen är förherrskande i de öfriga bön: dernas bostäder, Trädgårdssängarne nedanpför fönstren voro väl vårdade och pianterade med vackra blommor och buskväxter, ja, gården och hela huset voro vackrare och bättre anordnade än jag någonstädes funnit dem i denna trakt, och som Christel hade förlagt säpgkammaren en trappa upp, så hade hon på nedra botten, bredvid det stora hvardagsrommet, fått en Jiten kammare, som hennes man hade låtit inreda och möblera fint och modernt. Denna lilla kammare, med dess mera stadslika utstyrsel, var nu den gamle Wendlands högsta stolthet, ehuru han i början bäftigt och högljudt hade protesterat deremot, och det såg nästan ut som vore han också stolt öfver sin svärdotter, då vi nu slagit oc ned vid hennes prydliga kaffebord och med tillbörligt pris och många toftal gjorde heder åt hennes rara kakor, den förträffliga honingen och det guldgula smöret. Då min syster berömde Christela bushållning, menade hon att man icke kunde